småborre
Agrimonia eupatoria
Mer information om arten

Gammal läke- och färgväxt, kulturgynnad och värmekrävande, karaktäristisk för hårdvallsängar (Samzelius 1764). Den växer ”i synnerhet i kalktrakter, i hela Närke, men saknas i Örebrotrakten” (Hartman 1866). De flesta och rikaste bestånden finns i kalktrakter, främst på Närkeslätten för att tunnas ut i Skogsbygden. Broddeson (ms) fann den på 1920-talet ”mängdvis överallt” på kalkbergen vid Nyttinge i Glanshammar och ”överallt kring Yxhult” i Kumla.

Växtplatser är vanligen ängsartade bryn och vägkanter i ädellövområden, kraftledningsgator, vid kalkbrott etc.

Agrimonia nämndes redan i Strabos Hortulus i Schweiz på 840-talet (Lagerberg 1943) och är känd från Sverige under yngre stenåldern för omkr. 4 000 år sedan samt från Skåne under 1100–1200-talen, då den möjligen odlades (Hjelmqvist 1991).

Första fynd

Samzelius 1760, ms 1758 (Hidinge/Vintrosa Lanna högar m.fl.). Glanshammar Skala 1857 Anonym (OREB, Nilsson 1986).

Bygdenamn och bruk

”På apotheken fås Agrimoniae ört. Bladen brukas som thée. Roten på samma sätt nyttjad skal wara förträffelig uti febrar” (Samzelius ms 1758). Den ingick i Svenska farmakopén 1 (1775). Enl. Samzelius (1760) hette den i Närke åkermönja.

Ring t.o.m. 1969. Prick fr.o.m. 1970.