Åkerogräs, läke- och prydnadsväxt, känd från Sveriges stäpptundra för mer än 10 000 år sedan (Fries 1965) och från Mosjöbotten i Kumla för åtminstone 5 000 år sedan (Florin 1961). Efter att ha försvunnit genom naturlandskapets igenväxning kom den i Sverige ”in på nytt under vikingatiden, främst med rågodlingen” (Svensson & Wigren 1985b) som ett åkerogräs.
Utom i åkrar ses den nu i trädgårdsland, grustäkter m.m. och uppträder ofta massvis tillfälligt i nya trädor på sandjord. Blåklint betraktades som ett svårt ogräs i sädesfälten i länet (Zetterlund 1890). I ärtåkrarna mellan Årla och Konsta i Sköllersta överväldigades Broddeson 1929 av 10 000-tals ex. av blåklint.
Om förekomsten i Närke noterade Schiöler (1947) att den fanns ”ännu för en mansålder sen ymnig, nu försvinnande”. Den betecknades allm. i Svennevad ännu av Kjellmert (1947) och i Hallsberg av Dalhielm (1985). I Glanshammar och Lillkyrka var den ”på stark tillbakagång” och hade i Viby ”m.l.m. förvunnit de sista 20 åren” (Nilsson 1986, 1996b).
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (allm.). Hardemo Handberga 1862 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Nerén (1944) nämnde den som snittblomma i Mellösa. Den odlas nu på vissa gårdar av kulturhistoriskt intresse bl.a. i åkrar på Valen i Hjälmaren ”där den alltid har funnits”. Blåklint är allmänt prydnadsodlad och någon gång insådd i vägkanter, bl.a. vid Mosås 1995.
Vid Nordhult i Askersund användes blåklint i girlander på majstången 1865 (Tjörne 1929) ett bruk som förekom i A. Anreps skådespel Nerkingarne 1872 (Aspling m.fl. 1922). I Asker ”bruka vi fläta långa kransar åv förr å sätta kring järnkakelungar vid midsommar” (ÖLM 958). Vid Skyllbergs bruk i Snavlunda pryddes en majad stång med blåklint efter slåttern av ”herränga” (Fossenius 1951).
”På apotheken fås Cyani blommor. Kronbladen blandas i tobak, mer för prydnad än någon särdeles smak. Färgar också socker blått” (Samzelius ms 1758). Växtens medicinska verkan, bl.a. som urindrivande, är känd men ”drogen utdömdes redan av Linné” (Hedbom 1919).
Den kallades blåklint eller kornrosor i Närke (Samzelius 1760). Blåklint återkommer tillsammans med namnet rågklint i en uppteckning från Ekeby (ÖLM 1732).
Lokaler
Med vita/skära blommor
Vitblommig blåklint har setts någon gång vid utkast från odlade bestånd i trädgårdar, varifrån också ex. med ljusrosa blommor förvildas tillfälligt.