Läke- och grönsaksväxt på fuktiga och kväverika platser, enl. samstämmiga uppgifter fr.o.m. 1830-talet allm. i hela Närke utom i de näringsfattigaste områdena. Gellerstedt (1831) påvisade den i källådror. I samband med de stora sjösänkningarna sågs den på några Hjälmarskär (Grevillius 1893a) och fanns på den torrlagda Kvismarbotten 1890 ”i mängd” (Tolf 1891). Arten har setts i betade och obetade strandkärr, bl.a. i alsockelkärr och på sandstränder, men växer vanligen vid vägkanter, lagårdsbackar och bygator etc. Möjligen är den på tillbakagång beroende på allt mindre tillgång till kväverika miljöer.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Hardemo 1851 E. & O. Blomberg (S/SEr, LD).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Anserinae ört... Bladen recommenderas mot sten såsom thée brukade. Roten smakar om wintren såsom palsternackor och kan ätas” (Samzelius ms 1758). Den kallades förr fårtunga eller gåsgräs (Samzelius 1760, ms 1758), i Hidinge vägvåla (ÖLM).