Läke- och prydnadsväxt i torrängar, i Närke med ojämn utbredning (Hallin; !). Kjellmert (1947) fann den bofast på en enda lokal i Svennevad och i Sköllersta har 3 bestånd uppdagats (Holmer). Den ansågs vara allm. i hela Närke (Hartman 1866) och i Tylöskog inkl. Hammar och Lerbäck (Segerström 1932) vilket kanske får tillskrivas en förr rikare tillgång på sandjordsåkrar. I Glanshammar är arten täml. allm., främst p.g.a. god tillgång på kalkberg och - hällar (Nilsson 1986).

I naturlig och svagt påverkad vegetation växer styvmorsviolen på skogsberg, i klipphyllor, på klippor och steniga stränder vid stora sjöar. F.ö. är kulturpåverkade häll-, grus- och sandmarker vanliga växtplatser. Samzelius (1760) noterade den särskilt ”på berghällar och tak”. Den betraktades förr som ett svårt ogräs (Lyttkens 1885) och var täml. allm. i Mellansvenska myrodlingar i säden (Tolf 1903).

Vid Ymningsåsen i Tysslinge noterade Adrian (1969) ”millioner” ex. av växten, troligen i någon övergiven odling, besläktad med Bergslagens ”ändlösa mattor av styvmorsviol” (Malmgren (1982).

f. genuina, f. versicolor m.fl.

Olika former av styvmorsvioler i Närke har urskiljts av Gellerstedt (1831), Lundelius (1910) och Wittrock (1897) men lämnas här utan avseende.