Vallfröinkomling, allm. i hela området. Växtplatser är betad eller obetad exponerad ängsvegetation bl.a. hagar, bryn, gläntor och vägrenar. Den uppträdde allm. i ängarna på 1920-talet (Broddeson ms). I Garphyttans nationalpark växte den förr på kolbottnar (Asplund 1925).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Viby Kärr [1840-1850-talen] Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Vitklöverodlingen hade en rätt vidsträckt utbredning, även bland bönder utanför herrgårdarna, under slutet av 1700-talet (Sjöbeck 1936). Tidig odling är känd från Kumla (Arndt 1807) och Riseberga i Edsberg (Hedengren 1846). Fröet kunde fås genom Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891). Att växten vallodlades på lerjord noterades särskilt av Thorén (ms 1930).
”På apotheken fås Trifolii albi blommor” (Samzelius ms 1758). I Viby upptecknades på 1870-talet växtens betydelse i folkmedicinen: ”Vite klövern, som växer utan te så, den koka di te å drack, dä va så starkt, dä skulle vara bra för bena. Ja vax så fort, å då sa doktorn att vi skulle koka” (ÖLM). Medicinalstyrelsen uppmanade till insamling av vitklöverblomma under andra världskriget (Bondeson 1941).
Namnet vit väppling användes i Närke (Samzelius 1760) men övergick alltmer i vitklöver i samband med odlingen av växten (ÖLM). I Lännäs och Mellösa sade man vit tyskentopp (ÖLM 449).
Lokaler
Med enskilda blommor på upp till 25 mm långa skaft
Laxå Skagershult N om Risbålet 453 337, väg över myren, 1993 ! (OREB).