Storvuxen värmekrävande växt på grunt näringsrikt vatten. Artens nuvarande utbredning i Närke är ojämn. Vattenskräppan var enl. Hartman (1866) täml. sälls. men har efter sjösänkningarna utvidgat sina domäner betydligt och är nu allm. bl.a. längs norra Hjälmarstranden, såväl ute i träd- och buskfria stränder som i betade eller obetade klibbalkärr. Den har troligen varit mycket sällsynt där före Hjälmarsänkningen (Morander 1986).
Vid Skarbysjön i Viby är arten känd sedan länge och finns ännu kvar (Hartman 1866, Nilsson 1978). Efter kemisk bekämpning av bladvassen vid Myrö i Rinkaby 1970 spred sig vattenskräppan kraftigt (K. Rosenberg 1979).
Flertusenåriga lämningar av arten har hittats vid Vilstaängen i sjönötstorven, vid Ekebymossen i Kumla och i Kvismarkärren, strax V om Hammar gård i Asker (L. von Post 1909a, 1912, 1925).
Första fynd
Kräcklinge i ån på flera ställen, t.ex. nedom Skoftesta 1847 Zetterstedt (UPS/SMu, SSn).
Bygdenamn och bruk
Vattenskräppa ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1790).
Hästsyra, med lokalnamnet merrasyra i Hidinge och Knista (ÖLM) syftar knappast på hästskräppa som aldrig setts i dessa socknar, men avser möjligen vattenskräppa.
