Linné 1751 (mellan Svennevad och Emma). Asker 1859 J. W–k (OREB).

Lingon nyttjades allmänt till bl.a. sylt och mos. I Gällersta plockades det som enda skogsbär på 1850–1860-talen (Saxon 1933). Frötuna gård i Götlunda gjorde små inköp av bären från bl.a. ”fiskarGreta” 1794 (Räkenskapsbok 1793–1859). Från Kil och Eker såldes 1 000-tals kannor lingon till Örebro och Stockholm i början av 1800-talet (Larsson 1937). Enl. Bodarne Sockens protokollbok 1831 beslöt församlingen att insamla lingonris till garvningsändamål.

Fram mot sekelskiftet 1900 såldes bären till herrgårdar och bruk i Kvistbro m.fl. socknar (Harbe 1956). Askersunds Veckoblad undrade 1915 ”om någonsin så mycket lingon torgförts här i staden vid ett enda tillfälle”. Aspatraktens bär såldes på 1910-talet i Vadstena (Karlsson 1981).

Carl Sahlin (ms 1908–1917) erbjöds i spåren av en tidigare lyckad satsning på skogsbären ”ihärdigt att ställa sig i spetsen för ett nytt stort lingonföretag... men svaret blev nej!”.

Lingon och mjölk åts som soppa vid Ekeby komministergård på 1870-talet (Lundqvist 1931). En Vintrosa-specialitet var Nilla Florells rågmjölskaka med lingonmos (Keyland 1919a).

Riset prydde takens julkronor i Kvistbro och Skagershult (Harbe 1956) men ”Inplockat lingonris i vas bådar död” sade man på Tiveden (Tjörne 1966). I Sköllersta fick lingonris pryda den döde i kistan och det användes också till kransbindning på 1800-talet (V. Carlsson ms). Lingonris i begravningskransar kom allmänt i bruk först under 1880-talet i Edsbergs härad (Harbe 1956).

Lingon ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Saften var länge det vanligaste febernedsättande medlet (Samzelius 1760, Saxon 1934b) och dracks i te mot reumatism (ÖLM 1158). Kända bruk är också mot urinbesvär, använt av Jan Ers-mora i Ånnaboda i Tysslinge och mot blodstörtning enl. en uppteckning i Ekeby (Saxon 1934b).

I Skagershult besjöngs kröserna på Trasåsa fall i vallvisor (Harbe 1956). Saxon (1930) citerade ett talesätt om att något ”inte va värder så mycke sôm ett rute linge”. Enl. många uppteckningar sade ”de gamla” krösa, kröson, kröser om lingon i hela Närke (Samzelius 1760). Sällsynt användes krösbär i Viby (Olsson ms). Linge och linge-ris upp-tecknades vanligare från 1800-talet (Blomberg ms, ÖLM 958). Kröser, krösamos, linge, linger och linge-ve kvarlevde ännu på 1930-talet i Ekeby (ÖLM 1732). Då hade namnet lingon börjat slå igenom i hela Närke.

Havrelinger var de bär som mognade samtidigt med havren (Olsson ms). Rågkröser eller råglinger mognade samtidigt med rågen ”tidigare än de andra lingonen på soliga ställen, på åkerrenar, i björkbackar m.fl. ställen” (ÖLM 1732).

Med vita bär

I ”de i Sveriges offentliga bibliotek förvarade handskrifterna till Olof Celsius d. ä:s Flora Uplandica träffade jag... följande anteckning: ´Hvita Lingon sände mig Dn. Hesselius... 1738... Anteckningen har emellertid utan tvivel avseende på läkaren Johan Hesselius (1687–1752), efter år 1728 provincialmedicus... Man har väl närmast här att tänka på någon fyndort för de omtalade vita lingonen inom Hesselii provinsialläkardistrikt, sålunda i Närke eller Värmland.” (Gertz 1919).

Någon fyndort för formen i Närke är inte känd men väl i Värmland.