Läke- och trolldomsört, allm. men med utbredningsluckor åtminstone i Svennevad, Tysslinge, Viby och Örebrotrakten (Kjellmert 1947 m.fl.). Den växer på frisk mark i löv- och barrskog och ingick i den sista kända lövängen i Närke: Örebro Stora Hjortstorp, ”riktig löväng” 1932 (Broddeson ms). Den finns även i bergbranter om jordtäcket är nog djupt och gynnas av grövre mineral på exponerade lokaler som vid blockrika bergtäkter, på strandklapper, järnvägsbankar m.m.
Första fynd
Samzelius 1760 (Närke ”wid stenar i lunder”). Samzelius ms 1758 (”Öfwer alt... i skogar wid wägar och stenar.”). Hardemo Handberga 1862 Zetterstedt (GB, S, UPS).
Bygdenamn och bruk
”På apoth. fås Filicis rot” (Samzelius 1760, ms 1758).
Träjonen användes mot inälvsmask och för tvåltillverkning (Gellerstedt 1831) och fanns på apoteken i form av rot och extrakt in på 1940-talet (Svenska farmakopén 1–11, 1775–1946). Svinen fick ligga på träjon när de fått löss enl. en uppteckning från Lekhyttan i Hidinge. Insamling av träjon uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Träjon kallades getmat (Samzelius 1760, ms 1758) och ormbunke (Gellerstedt 1831).