Allmänt förekommande, ljuskrävande buskträd, läke- och kryddväxt i hagar, på berg, klapper och kolbottnar, ofta ymn. i vårdade kraftledningsgator, ibland ute i starr- och vitmossekärr bl.a. i ”en liten trackt intill Svenstorps ladugård... är sank och kallas måsse, med små enebuskar bewäxt” (Mörner ms 1762).
Lämningar från Lillsjön i Kvistbro visar att enen fanns i Närke redan under senglacial–förboreal tid för 10 000 år sedan (Florin 1969). Nordens äldsta kända en fanns i finska lappmarken och var 1070 år gammal på 1970-talet (Kallio enl. Haeggström 2005). En odlades vid Pålsboda i Skogsvårdsstyrelsens plantskola (Sylvén 1945).
Närkes högsta kända en stod i ett bestånd vid Balsna i Glanshammar, höjd 15,7 m 1965 (Wikberg 1967), men är numera utgången (Nilsson ms). Valens enar i Götlunda förekom länge i hävderna: ”V. Valen... sällan sett så vackra enbuskar... 10 till 20 fot höga... bilda ogenomträngliga grupper” (Fred 1880), ”tempelgård av cypressliknande enar” (Karlsson 1932). En av förekomsterna fanns SV om Östergården, men betet växte igen och den praktfulla en-skogen avverkades på 1970-talet. Då fanns ett 70-tal större enar efter vägarna i Götlunda, bl.a. vid Hägerdalen, inplanterade av Herman Behm på Sickelsjö (Sernander 1933, foto) varav rester ännu kan ses.
Anmärkningsvärt rik förekomst av en fanns vid Risbålets domänreservat i Skagershult, där en formlig en-djungel hade intagit den gamla betesmarken 1993. Ståtliga enträd prydde åsen S om Skävesund i Glanshammar (Sjöbeck 1935b, Broddeson ms).
Första fynd
Hedin 1754 (Kräcklinge ”mest allestädes”).
Bygdenamn och bruk
Enevirke
Av en tillverkades både gärdselstörar och hank ända in på 1900-talet, en tillverkning som belagts från bl.a. Edsbergs härad och Hardemo, Lännäs, Mosjö samt Sköllersta (Harbe 1956, Kalm 1746, Olsson 1933, Pettersson 1953, V. Carlsson ms). Enehanken torgfördes i Örebro under 1850–1860-talen (Saxon 1933a). Tillverkningen var delvis nästan industriartad under 1800-talet och ”Lännäshank” blev ett öknamn i folkmun (Nerén 1944). Liehandtag, räfspinnar och ”fallakrattor” för svedjebruk är kända produkter från Glanshammars härad samt från Mellösa, Lerbäck och Skagershult (Harbe 1956, Jirlow 1951, Nerén 1944, Wikberg 1967). Rötter och käppar för korgbindning var vanliga vid tillverkning av kräftburar, mesar och korgar. Heidenstam (1941) mindes från sin barndom tillverkning av fiskmjärdar vid Fagertärn i Askersund.
I Asker fanns ”åtskillige tunnbindare, som af ek och en tillvärka drickes käril” (Mörner ms 1762). Av enkvistar gjordes gårdsapotekets vattenfyllda blodigelburkar vid Hammars gård i Asker på 1870-talet (Lagergren 1922–1925). Med buskarna skapades vägfyllning över sank mark vid Kärrs gård i Ekeby 1870 (Saxon 1932a).
Enris
Förr användes enris för rökning av rum under farsoter (Gellerstedt 1831, Saxon 1933a). Örebro hospital inköpte enris 1795, möjligen för detta ändamål (Pontén 1975). I Askersund var enrisrökt ull på 1800-talet bot mot ömhet i lederna (Saxon 1934b). Hackat ris på golvet prydde de nyskurade boningsrummen sedan jordgolven ersatts med trägolv (Anonym 1831, Bäckgren 1926, Harbe 1956, ÖLM 1158). Heidenstam (1941) berättade att riset förskönade grusgångarna vid Olshammars kyrka.
Spånor och rötter
”För gikt och podager skola färska enspånor brukade som thee wara goda” (Samzelius 1760). Avkok av roten användes mot gikt och annan värk och mot dålig matlust, och i Sköllersta provades kuren som avvänjningsmedel mot tobak (Harbe 1950, Saxon 1934b). ”Enbuskarötter ska en ta å tvätta å skrapa å koka dä ä bra för torken eller rematist di kallar å enelag ä bra för krittera, dä får di matlust åv, dä renar blogen” löd ett råd från Ekeby (ÖLM 910). ”Juniperatus” anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). Både bären och veden fanns på apoteken (Samzelius 1760, ms 1758) ”bärkotten” ända in på 1920-talet (Svenska farmakopén 1–10, 1775–1925).
Enbär
Öl och dricka av enbär var vanlig på 1600-talet. Den ingick i rektorns lön och gavs som frivillig gåva i Strängnäs stift (Karlsson 1899, Falk 1926). Dricka på bären brukades i Menigaskertrakten av de fattiga mellan augusti och jultiden (Gylleanhaal ms 1774). I Lerbäck brukades enbär till kreatur och människor allmänt (Robson 1833). Enbärsolja nyttjades i teer mot förkylning och andra sjukdomar och gavs även kreaturen (Tillhagen 1958, Saxon 1934a, b). Den ingick i Skräddar-Fias och Lotta Björnrams kloka gumma-medicin i Ekeby på 1800-talet (Davidsson- Friberg 2000) och i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Under nödåret 1917 köptes bären upp på Tiveden (Sahlin ms). ”När barnungar hadde kikhosta va di ut å plåcka enblommer” berättar en uppteckning från Götlunda 1931 (ÖLM).
Julenar
I Sköllersta pappersprydde man enar vid jultiden. De kallades ”Skratt-Olle” (Forsslund 1923). Bruket av julenar, innan julgranen blev allmän, finns belagd från Kvistbro där man även satte ljus i busken (Harbe 1956). Ända fram mot 1900-talet pryddes farstudörren med julenen i Lännäs (Pettersson 1953). En vissnande enbuske användes i Edsbergs härad som missnöjesyttring vid utebliven traktering vid taklag och bröllop (Harbe 1956). Från Lerbäck stammar följande, ännu väl kända uttryck: ”När enen ryker och häggen blommar, leker braxen” (ÖLM 933).
Uttrycken en, enbuske och enbärsträd har använts för arten i Närke (Samzelius 1760, ms 1758). I Mellösa sade man eni-baski (Nerén 1944), i flera andra socknar eneböskar (ÖLM 1732, 1795). Namnet en ingår i två ortnamn i Mellösa (Waldén 1952b), ”efter trädnamnet en” också i Algrena (Algreen) 1447 (Hellquist 1903–1906). Eenåhsen i Sköllersta förekom på 1660-talet (Ståhle 1969) och allmänt bekant är också Ene(ris)kullen strax S om Knista kyrka (Harbe 1950, Saxon 1928b).
Variation
Träd-en f. suecica
Vilda exemplar från skogsområden har meddelats från Restaskogen i Mellösa (Nerén 1944) och Falkaberget i Tysslinge 1994, möjligen också från 3 lokaler i Viby 1976: Nalavibergs ekäng, Äspelund och Övre Odensvi (Nilsson ms). Formen är odlad på flera ställen, bl.a. längs vägarna kring Sickelsjö i Götlunda.
Lokaler
Stora enar, bho i cm:
277 Hammar Sveriges största. Närkes mest omhuldade märkesen finns vid Råå gästgivargård i Hammar, ”i samma hage som Råå-linden, bho 7 fot och 3 tum, tynande, antagligen över 500 år” (Zetterstedt 1863); ”32 fot hög, en fot från marken 8,4 fot i omkrets” (Düben 1867); ”2,60 m runt om stammen... och har årtalet 1790 inskuret” (Nerikes Allehanda 1913-06-?, foto); ”med säkerhet Sveriges äldsta, bho 260 cm” E. Erici (Dahlgren 1916, foto); bho 250 cm (Haugard 1922a, foto); bho 260 cm (Sernander 1922b); ”Sveriges grövsta, bho nära 4 m” (Odhner 1923); bho 270 resp. 254 cm vid 1 resp. 2 m höjd 1923 (Segerström 1932); bho 250 cm (Bäcklin 1924); bho 254 cm vid 2 m höjd (Broddeson 1927); bho 260 (Broddeson 1932c); bho 270 cm (Broddeson 1935, foto); bho 265 cm 1940 (ÖLN); ”Sveriges, såvitt man vet, ojämförligen grövsta en med en bho 260 cm, skattad ålder 500 år” (Wibeck 1946, foto); anses ha rekordet ifråga om ålder och stamgrovlek bland svenska enar, ännu levande (Florin 1947); bho 270 cm, kanske länets äldsta träd (Broddeson 1948, foto); bho 277 cm. 1974, två större i Sverige obekräftade (Persson 1982); bortåt 1 m i diameter, spärrgrenig krona, lutar kraftigt, stöttas, ihålig stam, möjligen landets grovstammigaste (Ekholm & Hallin 1980b); bho 277, halvt kullfallen, stöttad 1990 !.
200 Götlunda Valen, Västergården, stamdiameter något ovan mark 0,7 m (Birger 1905).
[?] Askersund Åvik, en av landets största (Sveriges natur 1913, foto, Hagberg 1929, foto, Odhner 1923).
180 Svennevad Knackerud, mätt vid nedre grenarna (Lundin 1917b, foto); 1940 (ÖLN).
149 Lännäs V om Norra Viltungla (526 934) 1993 !.
137 Götlunda Västansjö, vägkant 1974 !.
135 Viby Äspelund 1976 (Nilsson ms).
132 Kvistbro Saltorp 611 353, enträdgata vid åkerväg, odlad, 2-stammig 1993 !.
131 Lerbäck Klockarhyttans park, 3-stammig 1887 (Sernander 1922b); Närkes näst största Sernander (Anonym 1925b).
128 Götlunda Lilla Ängfallet, vägkant 1979 !.
125 Askersund Lilla Gryten 137 333, 1993 !.
124 Svennevad Åtorp (Holmer 1978).
117 Kvistbro Saltorp 611 353, enträdgata vid åkerväg, odlad, 2-stammig 1993 !.
112 Götlunda Lilla Lindnäs, hage 1980 !.
109 Götlunda S om Kuggenäs 1980 !.
108 Götlunda Valen, V om södra hamnen 1979 !.
107 Sköllersta Bränna 1928 (Broddeson ms).
107 Götlunda Lillökna 1979 !.
103 Askersund Markebäck, väg över sandåker, 2-stammig från basen, bho 103 resp. 101 cm 1992 !.
101 Askersund Markebäck, väg över sandåker, 2-stammig från basen bho 103 resp. 101 cm 1992 !.
[100] Lerbäck Hylle, vid byn, N om mangårdsbyggnaden, bho ca 1 m (Olsson 1932a, b, ms).
98 Götlunda Ö om Änghagen, i stenmur vid vägen 1977 !.
96 Götlunda Stora Brohammar, vägkant 1979 !.
96 Götlunda Nanntorp, i stenmur 1977 !.
95 Viby Övre Odensvi 1976 (Nilsson ms).
94 Hidinge Hälshyttan, prakt-en, imponerande dimensioner (ÖLM 524, Sernander 1933, Sylvén 1933); mångstammig, frid-lyst 1936 (Florin 1938, ÖLNÅ 1936, foto); 4-stammig varav den ena bho 94 cm (Wibeck 1946); sökt, ej funnen, enligt ortsbor borta 1996 !.
Övriga märkesträd:
Edsberg/Viby stor en i rågången vid Enekorset (Östlund 1965).
Götlunda Harparboda 1:5, fridlyst 1950 (ÖLNÅ 1955).
Hardemo Älgevad, vargen(er)a ”efter skjutna vargar på platsen” (Olsson 1932b, Waldén 1955, foto).
Kumla ”Vallerstahammaren, väldigt enträd, sjukdomsträd, nu borta” 1934 (Olsson ms).
Kvistbro Öna, tandvärksträd (Harbe 1950).
Lerbäck ”Kärnskogen... en af de största i hela landskapet...” (Skogvaktaren 21, 1911).
Snavlunda Solhäll, fridlyst 1948 (ÖLNÅ).
Viby Salsbrogatan, väldiga enar i allé på 1800-talet, nu nedsågade (Östlund 1965).
Hidinge Biskopsenen vid Svenshyttan n:o 3, ägare J. A. Dahg (Broddeson 1935).
Sköllersta Siggetorp, ”vacker grupp av jätteenar, 10–20 st.” 1926 (ÖLM 527).