Odlad läke- och prydnadsväxt från Medelhavsområdet, ett dussin gånger förvildad genom utkast på tippar, i sjövassar och grustag. Den förekommer årligen på komposter i grustagstippar i Örebrotrakten (Lindström).
Ringblomma odlades av allmogen under 1840–1850-talen i Ramundeboda på mullbänk och på Närkeslätten ”vid snart sagt varje gård” (Aulin ms 1913).
Första fynd
Nilsson 1986 (Rinkaby). Samzelius ms 1758 (”flerstans... på brukade ställen wid husen”). Om uppgiften avser förvildning är den här några år yngre än vad Linné anförde för Sverige (jfr Hylander 1971).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Calendulae ört, blommor och frön. De gula kronbladen kunna brukas i stället för Saffran, likwäl i dubbel dosi. Här med färgas ock allehanda rätter gula” (Samzelius ms 1758). Ringblomma nämndes från Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick i Svenska farmakopén 5 (1817). I västra Närke ansågs den vara ”nyttit för blodsot [dysenteri] hos boskap” (Berglund ms 1867).
Namnet ringblomma användes allmänt i Sverige (Samzelius ms 1758). De kallades också ringroser vid mitt-en av 1800-talet (Saxon 1933a).