Täml. allm. giftig läkeväxt, vanlig i flera kalkområden, exempelvis i Sköllersta (Holmer) och Tysslinge, men ovanligare i bl.a. Glanshammar (Nilsson 1986). I Svennevad fann Kjellmert (1947) 4 lokaler. Eckerbom (1947b) ansåg den vara anmärkningsvärt sälls. i Tiveden men bedömningen justerades av Ekholm & Hallin (1980b) till ”ganska vanlig i det kalkfattiga Tiveden”. På 23 uppletade lokaler i Bo, Hallsberg, Sköllersta och Svennevad fann Holmer totalt 287 ex. 2003–2008. På den rikaste, vid Strömmens ödetomt i Västra Emma vid Hjortkvarn, fanns 80 ex. 2005.
Tibast är kalk- och källgynnad och växer i bryn, gläntor, bäckraviner, kalkbrott, åkerrösen etc. Vid Värnsta i Viby och Hästnäs i Götlunda m.fl. ställen växer den ovan och nedan landvinningens strandvallar vid sänkta sjöar (Löfgren m.fl. 1999h).
Vid Ekemobygget i Tiveden växte ”otaliga ex. utmed gärdsgårdarna och i en äng” (Tjörne 1943) och rikl. 1960 (Hallin ms). Lokaler med mer än 100 ex. är noterade på kullarna vid Dampetorp i Lerbäck 1992, Herrfallsäng i Hallsberg 1971–1989 (Dalhielm ms, Holmer) och Tarsta borg i Sköllersta 1993 (Holmer) samt Kantängen vid Latorp i Tysslinge (Örebro Biologiska Förening).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Hallsberg Herrfallet m.fl.). Tysslinge Hökerkulla äng 1841 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Enl. en Närketidning i april 1914 salufördes tibast tillsammans med blå- och vitsippor ”på trädgårdstorget vid kvarnen”. I Uppsala Nya Tidning fördömde R. Sernander plockning och försäljning av tibast. Busken ”torgfördes i Örebro för en del år sedan men jag fick slut på detta” (Broddeson 1948).
Odling av tibast är vanlig men kvarstående buskar ses sällan. Ett anmärkningsvärt undantag utgjorde 1800-talsresterna av läkegumman Spinnare-Lottas odling vid Svartvikentorpet nära Örkaggen i Askersund (Tjörne 1924).
Tibast ingick i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869). ”På apotheken fås Laureolae bark och Coccognidi frö... Barken färsk och nyss aftagen brukas af allmogen för ormbett. Wäxten är äliest såsom bekant corrosiw och giftig, så at man med 6 bär kan döda en warg, och har man exempel at en piga som emot tredje dags frossa tagit in 12 gran [apoteksvikt], har inom några stunder insomnat i dödsens dwala. Tuggar man på bladen så bränna de i munnen och halsen som eld, hwilket blir alt wärre ju mer man dricker, hwar af uplänningens jäll i halsen eller kälerhals. Men stöter man bladen och der med gnider den lemmen som wärker, plär wärken der af stillas. Saften af bären tar bort fräknar” (Samzelius ms 1758).
Från västra Närke upptecknade Berglund (ms 1867) att ”Kibast botar tanverk och är mycket nyttit för kreaturen för flera sorter sjukdomar”. I Knista uppgav en sagesman att ”Ja bruka lägga i tjurbast när di ska kalva, korna, då dom å ja di säger dä ska vara bra mot tjursjuka, d.v.s. att di vill löpa var vecka” (ÖLM 1270, 1795).
Tibast skulle, liksom vänderot, bäras vid bärplockning och vallgång som ”förvaringsmedel” i Hidingebro (ÖLM 524) och var enl. sägnen ett säkert skydd mot skogsrået för bl.a. kolare (Granberg 1933, Hartman-Söderberg 1978, ÖLM). Växten ingår i en muntlig tradition om hur Skagershults gamla kyrka kom till (Sahlgren 1956).
Växten hette i Närke källerhalsbär, tistbast och tjursbast (Samzelius ms 1758), i västra Närke även kibast (Berglund ms 1867) och i Klunkhyttan i Hidinge mest tjursbär (1929, Broddeson ms).
Lokaler
Med vita blommor
Askersund Snavlunda Tycke missionshus 418 476, hage, 22 ex tills. med 76 normalfärgade 2010 I. Eriksson/KNi.
