Kärr- och fuktängsväxt vid sjöar, åar och bäckar, vid Hjälmaren gärna i strandalkärr. Den är vanlig i sidlänta, igenväxande fuktängar efter tidigare odling och har setts i skiftande miljöer ss. i det kalkrika källkärret vid Herrfallsäng och uppe på spåren längs järnvägsbankar och i torrängar. Björkman (1987a, b) fann den vid ett fåtal av 236 undersökta sjöar i länet. Den saknas i de magraste områdena och är delvis ovanlig vid Vätterns stränder, men är f.ö. mestadels allm–täml. allm.
Flertusenåriga lämningar har noterats i Tärnsjömyrens Trapa-torv i Skagershult och vid Vilstaängen i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (omkring Lekeberga). Lännäs Segersjö 1846 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Angelicae Sylvestris rot... hålles utaf wåra landtmän för att wara god emot modersiukan. Fröna lagda öfwer hufwudet skola döda löss” (Samzelius ms 1758). Beträffande Angelica som apoteksväxt, se kvanne.
En uppteckning i Ekeby gäller lusagräs, vilket möjligen är strätta: ”vanligt sjöängsogräs, blomkronan liknar palsternackans, växte på Mosjöarna i Kumla, även på Kvismarängarna, på dybotten. Dä vax inte överallt, dä va i dråger eller kvisser, d.v.s. dä lunna sej dåligt som foder. Fröna kunde användas att koka och tvätta bort löss hos boskapen” (ÖLM 1732).
Björnpipa var ett vanligt namn på örten i Närke (Samzelius 1760, ms 1758). Det namnet levde kvar i Tysslinge in på 1930-talet (ÖLM 1795).
Lokaler
Med rödlila/violetta blommor
Hallsberg Viby Östansjö, Lindhult 1959 B. Fredriksson (OREB).
Lekeberg Kvistbro Stenbäcken, 1 ex 1990 !.
Blodsträtta, med antocyanfärgade blad
Örebro Tysslinge 300–400 m NNV Holmstorp hållplats 1948 Broddeson (S).