Möjligen imhemsk krydd-, läke-, färg- och prydnadsväxt, täml. allm. på åsar och andra mineralrika marker i vägkanter, banvallar, åkrar, åkerkanter, tippar m.m.
Växten var känd i Europa redan på 800-talet (Lagerberg 1943). I Närke odlades den ”vid varje gård” på 1850–1860-talen (Saxon 1933a).
På sänkningsskären i Hjälmaren fann Callmé (1887a) den på 7 lokaler, Grevillius (1893a) på 16. Den växte på 1980-talet i Götlunda i strandhällsprickor vid Hjälmaren S om Södra Bälgö och vid Västergården på Valen. På Vätterns stränder fanns den ”på flera ställen t.ex. på Klockarholmen vid Askersund särdeles ymn. osv.” (Gellerstedt 1852).
Första fynd
Samzelius 1760 (Askersund Klockarholmen m.fl.), ms 1758 (flerst.), 1764 (Närke, vildväxande). Bo kyrkogården 1859 Azn (OREB).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Tanaceti blommor och frön” (Samzelius ms 1758). Den ingick i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869) och i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). I Hardemo odlades renfana allm. i trädgårdar men den vildväxande ansågs bättre som läkemedel, vilket gavs kreaturen i Lerbäck mot förkylning (Saxon 1934b) och fåren i Knista
mot mask (Harbe 1956).
”Renfan med gula blomster på tager bort maskar från barn när det kokas och dreckes... att dricka för att rensa blode” (Berglund ms 1867). Bruket av renfane-te mot magsjukdom är känt från Sköllersta och Hardemo (Saxon 1934b, Tillhagen 1958). På 1840–1850-talen ”odlades den allm. av mindre jordbrukare ss. medicinalväxt mot utslag hos folk och fä” (Aulin ms 1913). Örten användes i Närke i porsdricka (Hofsten 1960). Som färgväxt gav den grönt (Samzelius 1760).
Växten hette i Närke renfana (Samzelius 1760), i Ekeby också gul renfana (ÖLM 1732) och i västra Närke svensk renfana (Berglund ms 1867).