Förr allm. läkeväxt i ängar och hagar, numera täml. allm. men starkt vikande genom hagarnas försvinnande. Ett fynd vid Gottersättersmossen i Axberg ansåg Sernander & Kjellmark (1896) vara en möjlig relikt från atlantisk Litorinatid, omkring 6 000 år gammalt.
Arten uppmärksammades vildväxande i hårdvallsängar av äldre tiders resenärer och botanister bl.a. ”imellan Vretstorps och Blackstads gästgifvaregårdar i myckenhet” (Afzelius ms 1779–1784). Förekomsterna på Tiveden nämndes av bl.a. Wahlenberg (1826, ms 1821) och Hisinger (1819–1840).
Den i sydvästra Närke ännu rådande övervikten av artens förekomster noterades av Hartman (1866). Nilsson (1978) fann 42 lokaler i Viby och ett stort antal har avslöjats bl.a. i Lerbäck under flera årtionden t.o.m. 1990-talet (Hallin ms).
En massförekomst registrerades av Broddeson (ms) 1932 N om Ramshult i Snavlunda. I Garphyttans nationalpark fanns slåttergubbe ”i stor mängd” (Lönnberg 1910) och ”allmänt” enl. Kihlstedt (ms 1910-talet). Asplund (1925) såg den där ”täml. rikl. på norra åkerområdet; fåtal i lövängen; ett par ex. på kanten av Svensbodavägen”.
Nu ses enstaka ex. eller mindre grupper i välbetade hagar med lång kontinuitet. Närkes största bestånd är möjligen det vid Västanås i Kvistbro.
Första fynd
Linné 1747 (på Tiveden mellan Vretstorp och Bodarne 1746). Lerbäck 1845 K. J. Lönnroth (UPS).
Bygdenamn och bruk
Slåttergubbe omtalades vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”På apotheken fås Arnicae ört och blomma. Böndren lägga bladen uti snus, hwar af de nysa starkt som af prustrot, röka äfwen bladen såsom tobak” (Samzelius ms 1758). Dess rot och blomma ingick i Svenska farmakopén t.o.m. 10 (1925) och brukades i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Insamling av blommorna uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Slåttergubben ”anger ännu för Tivedsfolket med sina blommorknoppar, när slåttern kan börja”, en orsak till artens namn (Eckerbom 1948b). I Närke kallades slåttergubben oxögon (Samzelius ms 1758) eller vild ringblomma (Samzelius 1760). Namnen arnica, anika, annika upptecknades i Askersund, Ekeby och Knista (Saxon 1934b, ÖLM 1732) där den brukades i rosenbrännvin och fick namnet brännvinsroser, främst som medicin mot många åkommor, bl.a. reumatism.
Av folksskolläraren vid Klunkhyttan i Hidinge fick Broddeson (ms) 1929 uppgiften att den där mest hette ”hästfibbla liksom i Tiveden men också Kamelia”.
