Starkt kultur- och kvävegynnad växt, allm. men i skogsbygden av lägre frekvens, nyttjad som läkeört, grönsak och lärft. Den växte i naturlig vegetation i en bäckdal Ö om Torksjöbäcken i Askersund 1959 (Hallin). Från Garphyttans nationalpark uppges den som ”säkerligen både ursprunglig och kulturspridd” (Asplund 1925).
Arten förekommer på allsköns kväveberikade växtplatser ss. kärr och landvinningar, gödselstackar, trädgårdsland och vägkanter. Nilsson (ms) noterade ett hektarstort bestånd på rötslam på en tipp vid Hässleberg i Hallsberg 2006.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Hardemo 1851 E. G. & O. G. Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
”Brukas om wåren til grönkål. Upptorkade näslor äro nyttige för kor och får. Ägg kokade med näslerötter bli gula” (Samzelius 1760). Den ökade mjölken hos kor och stjälkarna användes som lin (Gellerstedt 1831). Rot, ört och frö fanns på apoteken (Samzelius ms 1758). Insamling av blad uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Brännässla var ett av örtens namn i Närke (Samzelius 1760). I Lerbäck benämndes den också nättlä (Grill 1964), i Hidinge och Kräcklinge näschler eller nälä (ÖLM).