rönn

Träd som använts till djurfoder och som läkeväxt och skattats på hushållsbär. Flertusenåriga lämningar av rönn är kända från Gottersättersmossen och Långändan i Axberg (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).

Rönnoxel Sorbus aucuparia × intermedia

Ympning genom kvistar från Finnerödja i Västergötland har skett vid Ekeberg i Lillkyrka 1931 Kierkegaard (LD) och i Örebro slottspark (Sylvén 1933).

Rönn är ett ursprungligt men kulturgynnat träd. Det är ganska ljuskrävande och växer vanligen enstaka eller i små grupper i ras- och bergbranter samt på mager mark i glesare löv-, tall- och blandskogar. Andra vanliga biotoper är hyggen, dungar, hagmarker och bryn samt mark intill gärdesgårdar och renar.

Gammal bofast art.

Trivialart.

Allmän

Först uppgiven av Schissler (1770).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1158 Sorbus aucuparia L.

This species s. lat. and several other taxa belong to this complex. Five European subspecies are reported in Fl. Eur. 2/1968, p. 68, some of which are distinguished as species by Hedlund (K. Sv. Vet.-Ak. Handl., n. s., 35:1, 1901) but should rather be regarded as subspecies. The following more or less European taxa are mapped here, viz. S. aucuparia subsp. aucuparia in most of the European range of the species except in N. Fennoscandia, subsp. praemorsa (Guss.) Nym. in the C. Mediterranean area, subsp. glabrata (Wimm. & Grab.) Caj. in northernmost Europe and S. sibirica Hedl. in NE. Europe and Siberia. S. boissieri Schneid. in N. Asia Minor and Caucasus is also represented here. Further, four E. Asiatic taxa are mapped, viz. S. amurensis Koehne, S. commixta Hedl., S. kamtschatkensis Kom. and S. anadyrensis Kom. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 209. Four N. American taxa are also represented, viz. S. scopulina Greene in the western mountain region, S. decora (Sarg.) Schneid., S. americana Marsh. and S. decora var. groenlandica Schneid. In the east and in SW. Greenland. Altogether this complex has an almost unbroken circumpolar distribution (Hultén, Circumpol Il, p. 352 f. and map 120). For S. domestica L. in C. and S. Europe, see map in Meusel et al., I. cit.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig rönn S. a. subsp. aucuparia i landskapet.

Rönn växer på torr eller frisk mark. Den är mycket fördragsam då det gäller växtplats och näringstillgång och kan t.ex. påträffas mycket magert på hedar, sandfält och hällmarker. I havsbandet förekommer den även på de yttre skären. Vanligast är den i bryn och gles skog, på åkerholmar, vid stenrösen och på betesmarker, där den antingen växer ensam eller ingår i snår tillsammans med slån, hagtorn och rosor. Den är inte särskilt skuggtålig – i sluten granskog förekommer den som småplantor men inte som moget träd. Rönnen är beteskänslig och hölls tillbaka av gångna tiders utmarksbete.

Rönnen bör liksom oxeln sparas på åkerholmar och i bryn. De båda träden är vackra då de bär blommor och frukt, och frukterna är värdefulla för trastar, sidensvansar och många andra fåglar. Som bärande träd var rönnen gynnad i de gamla ängarna. Den har också odlats som prydnadsträd.

Rönnen är Smålands vanligaste växt i den meningen att den är rapporterad från flest rutor. Det är troligt att den har ökat en hel del i och med landskapets förbuskning. I en förteckning över växter i Tingsryd Älmeboda (Elmquist ms 1874) omnämns den som endast mindre allmän, vilket står i kontrast till dagens förhållanden.

Rönn växer på frisk, ofta näringsfattig mark som gärna får vara stenig. Den ses påfallande ofta i tall- eller blandskogar med lövinslag. Åkerkanter, vägrenar och gamla sandtag hyser enstaka träd. Sällsynt är rönn noterad i alvarets karster och utmed havet på klapperstensvallar. Till skillnad från oxel S. intermedia har den sällan planterats på Öland som gårdsträd.

Rönn är vanlig inom Mittlandet, västra kustskogen och de nordligaste socknarna. Även på de karga moränöarna Södra och Norra Kalvholmen, Algutsrum sn, är rönn funnen. Däremot är det sparsamt med fynd på Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland. Endast längst nere i söder, Ottenbylund i Ås sn, finns regelrätta skogar med rönn och där kan enstaka träd med en omkrets i brösthöjd på > 250 cm påträffas. Den förbuskning som skett av landskapet gör att rönn ökat och numera är funnen i Ölands samtliga socknar.

Såvitt känt förekommer på Öland endast vanlig rönn subsp. aucuparia. I den gamla folktron tillmättes rönn magiska krafter. Speciellt om man fann en flygrönn dvs. en rönn som grott i grenklykor på större lövträd, kunde man skatta sig lycklig. Denna flygrönn kunde användas som slagruta för att finna vattenådror eller skattgömmor, spå väder, skrämma bort rovdjur eller göra att korna mjölkade extra bra.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i många miljöer, främst i torr till frisk skog, gärna något sandig; även i ängen, skogsbryn, åkerrenar och vägrenar. På Gotska Sandön är rönn ett vanligt träd i öns morer (lövdungar) och dynsluttningar. Rönn är mycket spridd i skilda miljöer på Gotland, vilket återspeglas i den höga andelen av inventerade provrutor; rönn är den vanligaste vedartade växten efter tall och en. Rönn har hittats från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Johansson (1897) angav den som allmän, samma frekvens som vi uppger i dag. Rönn har troligen ökat något sedan slutet av 1800-talet, eftersom den nu visat sig vanligare i provrutorna än arter som Johansson (1897) bedömde förekom ”allestädes”, t.ex. oxbär Cotoneaster och slån Prunus spinosa. Samma tendens har även setts hos finnoxel S. hybrida och beror troligen på det minskande utmarksbetet.

Endast vanlig rönn ssp. aucuparia är funnen på Gotland.

Rönn är den vanligaste växten i Bohuslän, om man går efter antal noteringar under inventeringen. Det innebär med all säkerhet inte att rönnen är det träd det finns flest individer av, eftersom den sällan förekommer annat än som enstaka träd eller i relativt små grupper. Däremot träffar man på rönn i alla de miljöer Bohuslän kan erbjuda. På utsatta skär växer mycket ofta en vindpinad rönn i en smal skreva. I kustens hällmarker bidrar den till beskogningen. I kulturlandskapet finner man den på åkerholmar och i restmarker utmed bergrötter, klippor, gärdsgårdar och vägar. I de inre skogsområdena står rönnen i skogsgläntan eller i brynet mot skogsvägen, om den inte koloniserar hygget eller kraftledningsgatan.

Rönnen är Sörmlands mest spridda träd. Under 1800-talet var den mer sparsam än nu och anges ofta som ”spridd” i de äldre lokalflororna (Luut 1769, Lundequist 1827). Vid Mälaren, Hjälmaren och vid havet var den vanligare (Carlsson 1791, Ekström 1828, Hellbom 1851). Den nutida höga frekvensen i hela landskapet har uppkommit under det senaste århundradet. Rönnen tycks i likhet med övriga Sorbus-arter vara ursprunglig i örtrik klippvegetation, både på kalk och andra bergarter. Dessutom växer rönnen i olika slags öppnare skogar samt hagar och bryn kring odlingsmarker. Inne i barrskogen är rönntelningar vanliga, spridda av fåglar, men ofta ej blommande. Grova gamla rönnar är sällsynta. De uppträder främst i hagmarker. Ett exempel är en rönn vid Skillingsnäset i Västermo som har en stamomkrets på drygt 3 m. Rönnen förekommer ofta planterad som gatuträd i städer och tätorter. Rönnen har ofta rik fruktsättning och är av stor betydelse för strykande fåglar under höst och vinter.

Rönn är beroende av trastar och andra fåglar som äter dess bär. Romell (1938a) beskrev resultat från August Heintze och Selim Birger som hade odlat frön från fåglars inälvor eller spillning och konstaterat att särskilt trastar och kråkfåglar effektivt sprider grobara rönnfrön. Paulsen & Högstedt (2002) fann att rönnfrön som hade passerat tarmen på en trast grodde snabbare och växte bättre än frön som tagits direkt ur rönnbär. En flogrönn växer i en stamklyka eller i ett hål efter en död gren på ett större träd, dit det har förts av ett djur, vanligen fågel. Oftast utvecklas plantans rötter i den murkna kärnan i trädets stam. Ett resultat av rönnfrönas spridning med fåglar är också att plantor är mycket talrikare under ett träd som erbjuder fåglarna sittplatser än på trädfri mark.

I Småland såg Christoffersson (1990) att rönn var den art som var mest spridd, ända ut till yttersta skären. Detta beror kanske inte bara på fågelspridning. Rönnfrön håller sig flytande mer än ett dygn (Romell 1938a) och torde kunna transporteras till avlägsna öar. Rönn är en av de fyra mest frekventa arterna på block (Delin1988c). Dit kommer fröna sannolikt oftast med fåglar. Material från en myrstack som grävts ut kan innehålla rönnfrön som gror på den utgrävda barrhögen. Rönnplantor är sällsynta i rabatter och köksträdgård, sannolikt på grund av att fåglarna som sprider fröna inte har träd att sitta i ovanför odlingarna. Däremot finns många små rönnplantor i en rabatt under ett träd. Om fågelspridning i kraftledningsgata, se under häggmispel.

I barrskog finns rönnplantor, särskilt rikligt i grandominerad skog. Detta kan ses som ett resultat av effektiv fågelspridning i kombination med rönnfröns förmåga att gro och utvecklas även i stark skugga under annan vegetation och rönnplantors förmåga att mycket länge kvarleva i sluten skog. Om ett hygge inte betas av älg kommer det ofta upp en tät ungskog av rönn, blandad med björk, sälg och asp. Upprepad älgbetning av ett ungt rönnbestånd framkallar häckliknande rönngrupper, toppklippta på bekväm nivå, gamla men med klena stammar. Även på klapperstensfält vid havet, där rönn och andra träd står mycket glest, söker älgen upp de fåtaliga rönnbuskarna och betar dem.

Både det sätt på vilket kapade rönnbuskar regenererar från stubben, men inte från rötterna, och granskning av uppgrävda småplantor av rönn (Delin 2001), visar att rönn inte bildar rotskott. Däremot händer det att en rönnplantas stambas trycks ned och blir liggande horisontellt ett stycke i mossan, dock utan att skjuta skott i horisontalplanet. Rackham (1980) och Curman (1993) skriver också att rönn inte bildar rotskott. Att alla rönnar är egna individer har betydelse för förståelsen av rönnens biologi och för skogsskötsel och naturvård. En skogsbrand, som inte dödar jordstammarna på lingon och blåbär, dödar inte heller rönn, som efter branden kan skjuta skott från stubben. Troligen är rönnen ändå härdigare mot brand än de nämnda risen.

I skog blir rönnen sällan trädformig, därför att älgar girigt betar den. Rönnbark var en gång också viktigt foder för tamdjur, samlades in och torkades (Åkerblom 1951, sid. 174). Rönnen har ytterst en näverliknande några millimeter tjock brun bark. Innanför den finns en centimetertjock ljus och mjuk bark. Den yttre barken kan falla av utan att trädets vitalitet nedsätts. Den underliggande barken utvecklar då ett grått småbuckligt ytskikt. Till träd kan rönnen utvecklas huvudsakligen i branter, där älgarna inte går, och intill hus, där den fredas. Gamla rönnar har vuxit upp under epoker då älgar var sällsynta, eller på platser där älgstammen varit liten. Rönnen når vid en ödegård i Grannäs i Alfta 40 cm diameter och på Storbodvallen i Ytterhogdal 60 cm. På block är den också fredad från betning, men blockens torra miljö hindrar den från att bli riktigt stor. Undantagsvis kan man finna en riktigt stor rönn i bördig skogsmark. En sådan med 42 cm diameter står i Skidtjärnsreservatet. Den växer en meter från en lika grov gran och ser ut att vara nästan lika hög.

Rönn blommar i skogsstjärnans tid. I linneans tid har den små gröna bär. Rönnbären mognar i lingonens tid. De sitter kvar till dess de blir uppätna av fåglar. Mängden blommor varierar kraftigt från år till år. Riklig blomning följs ofta men inte alltid av rik bärutveckling. Rönnen blommar bäst i öppna miljöer. I sluten skog är blomningen dålig. Kvarlämnade klena rönnar på ett några år gammalt hygge kan ett bra rönnbärsår digna under bärbördan.

Höstfärgerna på rönnlöv varierar. I lingonens tid kan man se tegelröda rönnar tillsammans med gröna rönnar med röda bär. Om löven är oskadade kan de bli praktfulla, violettbruna – blodröda – tegelröda – orangefärgade – gula. Om de är mycket angripna av svampar kan de bli gulbrungrå och skrumpna. Rönnar som står ensamma blir kraftigare röda än de som står i större grupper, troligen på grund av svagare svampangrepp. På hösten efter ett torrår och före första höstfrosten kan rönnar vara eldröda i topparna och gröna nertill. När löven faller är det småbladen som lossnar först, småningom även bladskaften. Inget synligt grönt övervintrar, men som på de flesta träd och buskar finns ett grönt skikt under barken där denna är tunn. Namnet rönn kommer av färgen röd (Hellquist 1922), men kanske är det bären som då har uppmärksammats.

Grova rönnar är sällsynta och förmodligen blir rönnar sällan gamla. Några provborrade stammar har varit upp till 110 år gamla. Stammarna är oftast angripna av eldticka eller en svamp som inte bildar fruktkroppar men dödar och fläker upp barken. Döda rönnstammar bryts ned bland annat av ribbgrynna Phlebia radiata, borstticka Trametes hirsuta och cinnoberticka Trametes cinnabarina.