Läkeväxt, allm. i fuktig och våt miljö, bl.a. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b).
Omkr. 7 500 år gamla lämningar av älggräs har samlats i Närke bl.a. vid Mossbymossen i Kumla/Ekeby (L. von Post 1925, Florin 1961) och i sjönötstorven vid Vilstaängen i Hardemo (L. von Post 1909a, 1925).
Första fynd
Samzelius 1760 (Närke), ms 1758 (allm.). Asker Tångsätters äng 1859 (J. W-k, OREB).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås ulmariae rot och ört. Örten hafwer en stark dock behaglig lukt, landtmannen brukar derföre om sommartiden at strö den på golfwet i rummen. Hästar och kalfwar äta henne icke, men är deremot getens bästa mat” (Samzelius ms 1758). Den är anmärkt vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och har länge använts som krydda i bl.a. öl, men dess medicinska betydelse som smärt- och inflammationshämmande läkemedel upptäcktes först fram mot 1800-talet (Sandberg m.fl. 1983). Den ingick i Svenska farmakopén 1 (1775).
Älggräset var ett beprövat medel för biodlare: ”Dä skulle far ha te skura bikupera mä, när di svärma... för te locka in bisvärmar” (ÖLM 910, 1732).
De vanligaste namnen i Närke var ormagräs, ärmgräs och älggräs (Samzelius 1760, ms 1758; ÖLM 449 m.fl.).
Lokaler
Med flikiga blad
Utom ex. med grundare flikade blad har sådana med bladen flikade 5–15 mm (jfr Malmgren 1982 s. 290) samlats en gång: Kumla Yxhult N-ut, vägren 1917 Broddeson (S).