Läke- och köksväxt, allm. över hela Närke och karaktäristisk för lågvuxna väg- och dikesrenar. J. G. Andersson (1956) kallade sin barndoms bärlycka vid Övre Östa i Knista på 1870-talet för smultrondiken. Vid Grannäs i Nysund fanns ett bestånd kvarstående i en f. d. åker 1993 (!OREB/ELj), till synes efter smultronodling.
Ovanliga växtplatser var bl.a. strandhällarna vid Vättern i Hammar 1991. Wittrock (1894) nämnde ett fynd som apofyt på klibbal vid Kägleholm i Ödeby. Förr var kolbottnarna rika på smultron. Goda skördar gav de sänkta sjöarnas färska landvinningar. Det fanns vid Hjälmaren åtminstone på 1930-talet smultron ”överallt och ofta rikt givande” och på Valen plockades mycket i stora byttor till ”smultronrör” för vinterbruk (Morander 1986). Efter Kvismarens sänkning fanns bären under 5–6 år runt 1890-talet (Tolf 1891) och vid ”Esplunda sjöland” i Rinkaby plockade Rosenberg (1976) 33 liter av bären 1917.
Månadssmultron Fragaria vesca var. semperflorens
Vid Lunnagården i Lekhyttan odlades på 1940-talet 8 000 plantor (Andersson 1956).
Örebro Ånsta Bonstorp, tipp O. Nilsson (Lindström 2010).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Kil [1850-talet] Anonym (OREB).
Bygdenamn och bruk
I Räkenskapsbok för hushållet vid Frötuna gård i Götlunda noterades smärre inköp av smultron 1797 och 1798. Den ekonomiska nyttan av bären i Lerbäck, Nysund, Skagershult m.fl. betonades av Robson (1833) och Harbe (1956). ”Bärpullan” var en välkommen försäljare vid Hammar gård i Asker på 1870-talet (Lagergren 1924). Hjalmar Bergman (1920) berättade att Mosjö hade egna smultronflickor.
Smultron ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1790). ”På apotheken fås Fragariae ört. Bären hafwa en swettdrifwande kraft, warda altså brukade emot gikt, podager och stenpassion. Ett försökt medel skal det wara emot gikt, at hwart år äta nog nyss plockade smultron. Äro ock hälsosamma för dem, som hafwa lungsot [tbc]. Smultron kyla, derföre äro de ock goda för hetsiga complexioner, så wäl som i hetsiga siukdomar. Ätne med miölk och socker hållas för en delice. Bladen kokade i watn, och mun der med gurglad, är godt för elakt tandkött, skörbiugg och stinkande anda” (Samzelius ms 1758).
I Tångeråsa användes råsaften förr mot öppna frostskador och i Kvistbro till ögonsalva (Harbe 1950). De kokta blommorna var i Lerbäck medel mot snuva (Saxon 1934b).
Växtens vanliga namn i Sverige var smultron (Samzelius ms 1758), bl.a. i Asker (ÖLM 958). I en rad uppteckningar från Askersund, Hammar, Lerbäck och Viby användes de äldre namnen smättre, smättra och de nyare smultra och smultron (Olsson ms). Andra regionala namn på bären i södra och västra Närke var smölon (Kjellman ms 1857), smattre, småttre och jolbär (Grill 1964, Hofberg 1868, Lindqvist 1938, Rietz 1862–1867, ÖLM 1732).
Lokaler
Med fyllda blommor
Arboga Götlunda Valen, södra hamnen 1980 !.
Med vitgula frukter
Örebro Rinkaby Kolja 1966, senare utgången (Nilsson 1986).