Näringskrävande giftig läkeväxt, allm. vid Hjälmarens stränder. I Viby har den setts vid 3 av socknens 11 sjöar men saknas i stora delar av södra och västra delen av socknen (Nilsson 1978). Segerström (1932) ansåg att den i Hammar och Lerbäck var sällsyntare än tibast som fanns på 16 lokaler. Sammantaget torde besksöta mestadels vara täml. allm. i Närke utom i näringsfattiga områden.
Växtplatser är stränder, diken, kärr, blockrösen, banvallar etc. Vid Äsplunda i Rinkaby växte den uppe i kronan av en ask (Wittrock 1894). Den sågs i en trädgård vid Västra Nygatan i Örebro (Gellerstedt 1852) och vid en fägård vid Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet, men dog ut där på 1880-talet (Sernander 1933).
Lämningar av växten har samlats i sjönötstorven vid Vilstaängen i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (flerst.). Gyllenhaal ms 1774 (Almby Hjälmarsberg, på svedjorna). Viby Kärr [1840–1850-talen] Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Solani blad, dess toppar äro likwäl bättre, och äro såsom thée brukade starkare blodrenande, än hwad som föreskrifwes af utlänska och främmande trän. Är förträffelig uti hetsiga febrar, flusser, utslag och förhållen efterbörd. Quistarna brukas til band på kannor och stop” (Samzelius ms 1758).
Besksöta användes i medicin mot reumatism i Lerbäck på 1800-talet (Saxon 1934b). Den ingick i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869) och insamling av arten uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Besksöta hette kvesgräs, kvesved och trullbär i Närke (Samzelius 1760, Robson 1833, Sahlstedt ms 1825). Gellerstedt (1831) anger ormbär efter Linné, ett namn utan hemortsrätt i Närke.
Lokaler
Med vita blomor
Hallsberg Viby Värnsta 514 481 (Nilsson 1974b, 1978).