Mellaneuropeisk läke-, prydnads- och färgväxt, först införd i Sverige på 1600-talet, enl. Sernander (1895) av medeltida ursprung, allmänt förvildad i Sverige (Samzelius1764) och uttryckligen så i Närke (Bagge 1785), bl.a. S om Örebro ”i myckenhet”. Gyllenhaal (ms 1774) såg den efter Mark–Sörbyvägen. En notis i Örebro Weckoblad 1795 talar om den som ”wildt wäxande å wåre skogs-backar”.

Hartman (1866) ansåg att berberis var täml. allm. i norra och västra Närke och f.ö. sälls. Förekomsten vid Latorp i Tysslinge betecknades som ”kanske mera än på något annat ställe i landet” (Dugge 1885). I södra Närke var den ovanlig (Henning 1915, Broddeson ms). Kjellmert (1947) fann blott 3 lokaler i Svennevad.

I Hennings undersökning kommenterades Latorptraktens berberisförekomster: ”utmed vägar och stengärdsgårdar, ofta verkliga häckar... steniga ängsmarker... ofta yppiga och täta snår enl. G. Bågenholm”. Broddeson (1930a, ms) såg 100-tals frodiga ex. 1929 ”ca 1,5 km SV om Garphytte bruk”. Mitt under brinnande utrotningskrig mot växten 1935 noterade Broddeson (ms) att de flesta bestånden i Lannatrakten fanns kvar.

Om artens rika förekomst in i 1900-talet vittnar antal utrotade buskar i länet (nedan). Numera är berberis allm. i bl.a. Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986) och f.ö. spridd i många socknar. Garphyttan–Ånnabodatrakten hyser 10 bestånd inom 6 km² (Löfgren 1994). Få ex. har setts på ödetomter och vid utkast i grustag.

Berberis växer med viss koncentration till kalkområden, vars tallskogar och brottomgivningar förr hyste de rikaste bestånden. Enl. Broddeson (ms) sågs den i Örebrotraktens sista ”riktiga löväng” 1932. I dag är det snarare bryn och gläntor som bjuder lämpligt ljusinflöde liksom bergbranter, ekhagar och öppna strandskogar. På Valen i Götlunda och Vinön i Lännäs sågs berberis i landvinningens alskogar under 1930–1940-talen (Morander 1986).

Inga riktigt stora buskar har meddelats. Störst tycks en i branten V om Filipshyttan i Tysslinge vars ena stamdiameter var ca 7 cm 1996.

Eftersom berberis är värdväxt för en svampsjukdom på säd lagstadgades utrotning av växten 1918 till 200 m från åker, vilket 1933 utvidgades att gälla även den egna trädgården och all mark utanför botaniska trädgårdar (Bergmark 1963).

Inom ett begränsat område invid Kilsbergen, där busken var allmänt förekommande, förberedde man sig för en utrotningskampanj 1927 (ÖLHÅ). Stats- och landstingsbidrag föreslogs för 17 personer i länet för arbetet 1928 (ÖLHÅ 1929). Föreskrifter i 1933 års lag krävde artens utrotning i länet före mitten av 1935 och två inventerare anställdes för arbetets inledning 1934 (ÖLHÅ 1935). Man besprutade 50 000 buskar i 15 socknar i länet 1936, flest i Mellösa (12 692 st.), Tysslinge (9 276) och Vintrosa (8 485) (ÖLHÅ 1937). Bekämpningen pågick även 1937 eftersom det var ”nästan omöjligt att utrota genom en enda klorexbesprutning” (ÖLHÅ 1938).