odon
Vaccinium uliginosum
Mer information om arten

Allm. i hela området men undviker åkerlandskapet. Den sågs täml. allm. av Björkman (1987a, b) vid 236 av länets sjöar.

Lämningar är kända från bl.a. fjällsippe-tid för 9 000 år sedan vid Mosjömossen vid Laxå i Ramundeboda (Andersson 1906).

Första fynd

Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Götlunda 1858 Blomberg (LD).

Bygdenamn och bruk

”Bären ätas allenast af barn, plä under tiden förorsaka någon liten yra, hälst då de blifwa något gamla” (Samzelius ms 1758). De ansågs vara giftiga i Gällersta under 1850-1860-talen (Saxon 1933) och åts aldrig i Mellösa av detta skäl (Nerén 1944).

”I... Kräklinge, plockade fattiga blåbär, d.v.s. odon, som de kokade en slags gröt av” (Armfelt-Hansell 1969).

Det äldsta namnet på växten i Närke tycks vara blåbär (Samzelius 1760, ms 1758). Det användes allmänt i västra och östra Närke (Nerén 1944, Djurklou ms, ÖLM 32a).

Blåbuks-ved hette växten i Asker (Gyllenhaal ms 1774). Blåbuk var länge gångbart i södra Närke inkl. Tylöskog (Rietz 1862–1867, Djurklou ms, Kjellmark ms 1857). I Lerbäck är namnet känt från 1840-talet (Grill 1964). Odon är ett nyare namn på arten, först begagnat i Lerbäck och Viby (Olsson ms).

Från Hidinge, Knista och Ekeby stammar uttrycket hunnkuk eller hunnballar (ÖLM 1732).