Efter en omvärdering har de flesta kända ”knäckepilar” i Närke nu ansetts vara hybriden mellan vitpil och knäckepil och heta grönpil (jfr Hylander 1971).
Odlad och förvildad vid sjö- och åstränder, i kärr och sumpskogar och längs åkerdiken etc. Vid Sjömosjön i Götlunda växer pilarna och dess telningar ute i själva sjön, som tidvis är delvis uttorkad (1976, 1985). Växten tycks vara vanligast, men inte allm., vid Hjälmaren, f.ö. spridd–täml. sälls. över hela Närkeslätten.
Könsfördelningen hos vildväxande grönpilar kommenterades av Gellerstedt (1852): ”Honträdet vida sällsyntare, och ej funnet inom Närke”.
Se även: gulpil Salix × fragilis f. vitellina och korallpil Salix × fragilis f. vitellina 'Chermesina'
Första fynd
Linné 1751 (Örebro [?] Sörby 1749). Hedin 1754 (?Kräcklinge, ej ymnig).
Bygdenamn och bruk
Pilnamnet gavs vildväxande eller odlade ex. i Mellösa 1738 ”där pilar står nerföre” socken- och fattigstugan (Lööw 1922). Där artbestämningen går att kontrollera, finner man att namnet pil förr avsåg grönpil, vad man då kallade S. fragilis, sällan närstående, odlade arter.
Ej uppmätta odlade märkesträd finns bl.a. i Örebro framför Betlehemskyrkan (Sernander 1933), i Lännäs mellan Segersjö och Lännäs, (Sjöbeck 1935b) och i Längbro vid Rosta gärde intill badet 1991. En konsthistorisk ”knäckepil” framställdes av A. T. Gellerstedt från Sickelsjö vid Södra Hammaren i Götlunda (Anonym 1932c). Gellerstedt (1909), medlem av Svenska akademien, kände ”bara två ställen, där man ställt sig skonsam och sympatisk mot mina älsklingsträd: i Örebro här och där vid åkrökarna...”.
En tandvärkspil fanns förr vid Nabbudden på Vinön i Lännäs. Den var ett känt sjömärke som vittrade sönder och föll på 1800-talet (Blom 1965).
Pilens ”blommor äro behaglige för Bin” (Samzelius 1760) och barken användes mot frossa (Gellerstedt 1831).
Lars Pilträ, kronofogde i Örebro 1695 (Lindgren 1961), torde väl ha fått sitt namn efter växten. Trädet kallades allmänt pil enl. Samzelius (ms 1758). Vad som döljer sig bakom benämningen kongspil, odlad vid Ekebergs trädgård i Lillkyrka (Gezelius 1783), är osäkert.
Gellerstedt (1831) kallade Salix fragilis ”grönpil” efter Linné, ett växtnamn som efter slingervägar inom den vetenskapliga nomenklaturen nu tycks vedertaget och standardiserat som hybriden mellan knäckepil och vitpil, troligen just den missförstådda växt som Linné och Gellerstedt hade för ögonen.
Beteckningen ”skörpil” avsåg förr grönpil som alltså har förekommit som apoteksväxt (Hedbom 1919).
Lokaler
Stora odlade grönpilar, bho i cm:
500 Ånsta jättepilarna i stadsparken och vid Oskarstorget i Örebro togs bort 1968, de mättes inte men deras bho var uppemot 500 cm Nilsson, jfr nedan.
471 Ånsta Örebro slottsparken, sneda pilen 1931 (Sernander 1933); det 3-stammiga, liggande trädet avbildades på kopparstick av J. F. Martin (Bagge 1785, jfr Forssell 1912); Linder 1917 berättade att blott den yngsta stammen fanns kvar; R. Sernander (Anonym 1925b); Sernander (1921b) tolkade trädet som en knäckepil; det är nu borta (Carlsson 1956).
451 Örebro Olaigatan 38/Svartån 1940 (Linder 1917); (Sernander 1933); (ÖLN); 3 piljättar stod kvar vid åstranden ännu 1990 !.
402 Ånsta Örebro, Oskarsparken, f.d. apotekarträdgården, von Akens pil 1940 (Sernander 1933, foto); (ÖLN).
349 Viby Sjörs 1976 (Nilsson ms).
318 Lännäs Dimbo 578 983, 1998 (Löfgren & Wilhelmson 1999c).
300 Örebro Nygatan 44 (Linder 1917).
– Mellösa Göksholm, stort träd i parken 1997 ! (S/ThK).
