Vatten- och myrväxt, länge kvarstående efter beskogning av utdikade myrar, i åkerområdens diken etc. I sjöar och större vattendrag bildar den omfattande vassbälten. Vassen var den viktigaste växten för fågellivet i Närkes slättsjöar (Blomqvist & Rosenberg 1921).
Samzelius (ms 1758) ansåg att den fanns ”i alla sjöar” i Närke och ett halvdussin författare skrev under 1700-talet om förekomster i skilda delar av Närke (Hedin 1754, m.fl.). Björkman (1987a, b) fann den allmän vid 236 undersökta sjöar i länet.
De äldsta lämningarna av vass hittades 171 m.ö.h. vid Lillsjön i Kvistbro från senglacial–förboreal tid, mer än 9 000 år gamla (Florin 1969). Ett nutida bestånd av hög ålder är kanske det som sågs 1993 vid en bäck intill högsta kustlinje, ca 165 m över havet, vid Hälshyttan i Hidinge (R. Karlsson, OREB). Gamla lämningar har noterats också från atlantisk–subboreal tid för mer än 3 000 år sedan i bl.a. Lerbäck och Skagershult (Sernander 1898, 1909, Post 1910).
Första fynd
Sundenius 1672 (Skagershult Toften). Närke 1846 Hamnström (LD). Örebro 1846 E. G. Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Vass användes förr flitigt i lantbruk och hushåll. Samzelius (1760) nämnde den som djurfoder och färgväxt. ”Wippan brukas af bondquinfolk at färga ylle grönt med. Rören nyttjas af gipsmakare at fästa gipsen wid. Är öfwer måttan swår at rota ut när han kommer in i åkren. Koma dess frön och fiun in i öronen kan man bli döf. Hemtas såsom det bästa siöfoder åt boskapen” (Samzelius ms 1758).
Vass var ett begärligt fodergräs som planterades i sjöar (Gellerstedt 1831). I Gällersta frösåddes den på myrodlingar på 1850–1860-talen (Saxon 1933). Uppgifter om vass som foder och strö finns från flera Närkesocknar (Hofsten 1869). Vass togs 1940 till nödfoder vid Hjälmarens norra strand (Wikberg 1967). I Sköllersta utfodrades korna med vass och tallris 1941 (V. Carlsson ms 1937– 1970).
Användningen av vass, och andra vattenväxter, som djurfoder och till vassmattor m.m. framgår av en källa redan på medeltiden: ”Clostrits wass, liggiandis östan Alna synnan stora ana i aositth landfast mz clostrits aeng” nämndes i ett dokument om marktvist i Almby 1483 (Grandinson 1935).
”Tak-rör eller grof vass... hvarmed ladugårdshus pläga täckas... Den största rörtägt omkring Hjelmaren är, vid Järnäs i Götlunda, uti Sickelsjöviken, och vid Vraks-uddar uti Stora Mellösa Socken” (Uggla 1786).
Först på 1890-talet började bruket med vasstak i Mellösa, genom inflyttade Götlundabönder. Taken sades hålla ca 40 år (J. Johansson enl. Nordisk Museet E.U. 3325). Undertak av vass under halmtak är kända från Hjälmartrakten (Erixon & Nyman 1949). Ännu på 1980-talet sågs gamla vasstak på flera sjöbodar längs Hjälmaren i Götlunda.
Vasskörd för tillverkning av mattor är känd också från Hemfjärden vid Örebro på 1910-talet (Hallgren 1989). Vassmattor till drivbänkar vid Karlslunds växthus i Längbro skars i början av 1900-talet vid Tysslingen (Borgström 1991). Vid Kvismaren togs vass till Hidingsta vassfabrik 1907–1943 för tillverkning av reveteringsmattor (Bäck 2001). Kvismarevassen ”skäres upp årligen för tiotusentals kronor... till fabrikation av rörmattor... som taktäckningsmaterial börjar komma ur bruk i Nerike” (Rosenberg 1925).
I Norrbyås skedde vasskörden i sjön industriellt för vassmattor till omkr. 1945. Ett 50-tal vasskärare var igång där 1937 (Thybell 1970).
Sickelsjö Reveteringsvävfabrik utannonserade rörmattor i ÖLHK m.fl. organ 1918–1923 och sålde vassen också som taktäckning 1923 (Anonym 1932c). Vid Moranders undersökning av floran på Hjälmarens sänkningsskär iakttog han vasstäkt på ett par ställen i sjön 1928 och 1933. Vid Arbogautställningen 1935 gjordes reklam för ett par Arbogaföretag vars tillverkning av vassmattor täckte nästan hälften av landets behov. En del av vassen kan förmodas ha skurits i Hjälmaren, främst i Götlunda.
Vintern 1981–1982 skördades 19 ton vass i Fröshammarsviken i Götlunda i ett försöksprojekt för Köpings värmeverk (Karlsson & Andersson 1981). Enl. en inventering fanns 198 ha vass för energibruk i Fröshammarsviken och vid Lungers udde (Angel & Råberg 1983).
Vassvippor användes till stoppning av madrasser och kuddar i Ekeby (Davidsson-Friberg 2000) och i Viby på 1910-talet (Östlund 1960). I Gällersta brukades vasstofsen till fyllnad i fässingar, d.v.s. sängunderlag på 1850–1860-talen, då vassen fick tas utan kostnad vid Mosjölandet i Härminge (Saxon 1933).
”Sitta i vaschen å skära piper” var ett talesätt om pengar och köpenskap i Närke (Saxon 1930). Vasch eller vash var växtens namn i västra Närke (Hofberg 1861), men mer allmänt strandrör eller bladvass (Samzelius 1760). Röhammar i Mellösa har fått sitt namn efter vass (Waldén 1952).
Ordet rörvass har använts på många håll. I Tysslinge nyttjades ordet sjövass om både vass och säv (Hofsten 1869) liksom i Ekeby (ÖLM 1732).