En mängd uppgifter från bl.a. Askersund och Örebro (Wahlenberg 1824, m.fl.) är nu omöjliga att utreda.
Äkta vallört anses medeltida i Sverige, fodervallörten är känd först in på 1800-talet. Uppländsk vallört, korsningen mellan arterna, är möjligen införd som prydnadsväxt i sen tid.
Vallörter odlades i Örebro trädgårdar (Bagge 1785) och fanns ymn. ”inom täpporna” (Gellerstedt 1831) samt vid en rad namngivna lokaler (Gellerstedt 1852, m.fl.). De var i Örebro ”under min skolpojkstid vanliga lite varstans kring staden, troligen från slotts- och apoteksträdgården” (Sernander 1933).
Första fynd
Samzelius ms 1758 (vid Örebro, m.fl.), 1764 (Närke, vildväxande).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Consolidae majoris rot, ört och blomma. Roten är slemmande (mucilaginosa) och i synnerhet stark att draga tilsammans, så at man kan klistra med henne såsom med husbloss. Om roten lägs i en gryta bland färskt kött, skola mäst alla stycke gro ihop. Stillar all slags blodflytning, brukas derföre emot durklopp [diarré] och rödsot [dysemteri]; til plåster om någon brutit sig; emot rötsår, då roten lägges färsk på” (Samzelius ms 1758).
Växten ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1790) och användes mot revorm [svampinfektion] på 1800-talet i Hovsta (Saxon 1934b). Den prydde som snittblomma flera gravar vid Svennevad kyrka 1990. Den kallades förr allmänt vallört eller svartrot (Samzelius ms 1758).