Allm. i Sköllerstas och Tysslinges kalkområden, på tunn mullrik jord där ytnära kalksten och rörligt grundvatten snarare än mullen tycks vara betydelsefull, f.ö. täml. allm.–sälls. utom i 14 socknar varifrån arten aldrig meddelats.
Starkt mo- sand- och källgynnad utan större krav på god ljustillgång, ofta massvis. Vid västra Estabo i Lerbäck noterade Broddeson (ms) en ”torr tallhed, ovanlig växtplats” 1935. Intar gärna järnvägsbankar och klapperområden och förekommer torrare i de kalkrika ängsresterna i bl.a. Latorp. Det största beståndet, ca 4 ha 1973 (Holmer), finns i Sköllersta 100–300 m N om Tarstaborg.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”Flerstans... på stora skogar och hedar”). Ånsta Adolfsberg 1871 C. E. Hallberg (S).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades i Närke skäfte (Samzelius 1760, ms 1758) och ”Skal wara ett nyttigt gräs för hästar, men för kor skadligt, äfwen som för får, hwilka, när de der af ätit, kasta lammen. Swarfware och andra göra med detta gräs sitt arbete slätt och ladugårdspigor skura der med sina bunkar och miölkkärl, hwar af de bli mycket hwita” Hos Mörner (ms 1762) heter den skiäftgräs, och i Lerbäck sjäkte (ÖLM).
