Giftig läke- och prydnadsväxt från mellersta och södra Europa, förvildad i Sverige från omkr. 1805. Den är ”Sällan odlad utanför kyrkogårdar” (Sernander (1933), men numera allt oftare sedd kvarstående i parker och på ödetomter. Ett 10-tal noteringar gäller förvildade bestånd i vägkanter, grustag och järnvägsområden. Tycks länge kvarväxa på ödetomter i hällsprickor och på högar av tegel etc. Det mest långlivade kända beståndet är knappt ett 30-tal år (Lindström 2002c) men förekomster vid halvt utplånade ödetomter, i bl.a. hagar, kan vara mycket äldre.