syren

Ny bofast art; odlad som prydnadsträd, samt kvarstående och även förvildad bl.a. vid ödetomter och längs vägar; etablerad på flera ställen.

Ofta kvarstående som odlingsrest vid gamla torpställen etc. Ej konsekvent antecknad.

Syren odlas allmänt och kan kvarstå länge på ödetomter och torpplatser. Enstaka buskar eller mindre grupper i betesmarker, vid stengärdesgårdar, på åkerrenar och vid vägar ger ibland intryck av att vara självspridda.

Syren, som härstammar från Balkan, har odlats länge i Sverige och är känd som förvildad sedan 1840.

Prydnadsbuske från Sydeuropa, förvildad i Sverige sedan 1890-talet, i Närke genom trädgårdsutkast och länge kvarstående på ödetomter. Ca 300 lokaler har registrerats, bl.a. 56 bestånd i Viby (Nilsson 1978).

Syrenodling i Örebro är känd 1749 (Linné 1751) och 1777 (anonym notförfattare i Saxons utgåva av Sahlin 1737).

Den tycks ha odlats på 1700-talet i Hammar vid Olshammars då nedbrunna äldre boningshus ss. ”stora syrenhäckar” (Heidenstam 1941).

Mycket vanlig kvarstående på ödetomter (i vissa områden allmän); dessutom spridda buskbestånd i fri terräng, från början utplanterad eller i vissa fall sannolikt etablerade på annat sätt. Utbredningstyp osäker.

Status: sedan länge allmänt odlad prydnadsbuske; ofta mycket länge kvarstående, spridd med rotskott och någon gång med jordmassor och även om spridningsavstånden vanligtvis är måttliga har spridningen mångenstädes pågått under så lång tid att arten måste betraktas som bofast. Odlad sedan början av 1600-talet; troligen utkommen redan före 1749 och en av de vanligaste och mest beständiga odlingsresterna vid gamla ödetorp.
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: de äldsta odlingsresterna utgörs av ljust blåviolett, eller sällan vit- och småblommiga, kraftigt rotskottsbildande former medan de former som odlas och förvildas i dag har större och köttigare, vanligen mättat lila eller vita blommor och större benägenhet att bilda solitärträd i stället för snår av rotskott.

Syren härstammar från sydöstra Europa och har odlats sedan länge i Sverige. På Öland är den populär och bildar i slutet av maj väldoftande häckar längs många bygator. Busken har förmåga att sprida sig över stora ytor med utlöpare och är mycket svår att utrota när den väl fått fäste. Den är vanlig i vägkanter och skogsbryn dit den spridit sig från närbelägna trädgårdar. Ofta är den utkommen med trädgårdsavfall till diverse ruderatmarker såsom gamla sandtag, jordhögar och stentippar. Syren växer i glesare tallskogar, åkerkanter och betade torrängar. Ibland kan den hittas vid äldre, övergivna bosättningar. Vid några tillfällen är syren även funnen på alvarmark; i en tokfuktäng respektive grusmark med kalkhällar. På Öland har även fröspridning som gett upphov till småplantor konstaterats.

Mer eller mindre förvildade bestånd av syren är idag noterade över en stor del av Öland. Fynduppgifterna följer i stort vägnätet men enstaka sticker ut då växten hittats vid övergivna bosättningar i Mittlandet eller på Stora Alvaret. Vid Mensalvaret, Högby sn, där Åke Lundqvist noterade den finns växten kvar men verkar inte ha förmåga att sprida sig ytterligare i den tunna alvarmo som erbjuds. Däremot är den mycket livskraftig i en del sandiga skogar exempelvis i tallskogen mellan Gårdby och Dörby, N. Möckleby sn, där den bildar svårforcerade snår. Där beter den sig invasivt och har bland annat trängt undan en del ovanliga skogsfibblor Hieracium sect. Hieracium som tidigare växte i skogen. Troligen kan vi förvänta oss en fortsatt expansion av syren på Öland.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Ofta kvarstående vid eller nära hus eller trädgårdar, ibland i väldiga snår. Förekoms-ter i grustag, väg- och åkerrenar, torrängar och kalkhällar kan vara etablerade från utkastat material, men fröspridning är också ett alternativ (syren har t.ex. rapporterats från Ringmuren i Visby, se även primäruppgift). Vita eller lila blommor; möjligen är lila blommor vanligast i naturen.

Syren har sedan lång tid odlats allmänt och står länge kvar. Ibland kan syrenbuskarna vara det enda synliga beviset på att det legat ett torp, där skogen nu vuxit upp. Den sprider sig med rotskott och kommer till nya platser med utkast och jordtransporter. På allra senaste tiden har fröplantor börjat visa sig. Förutom på gamla tomtplatser finner man syrener på vägkanter, i hagar och på diverse skräpmarker. Arten har ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet, kanske mest beroende på att många torp och andra boställen övergivits, men det är nog också så att man inte förr antecknat kvarstående arter i samma utsträckning som nu.

Tiden mellan hägg och syren inträffar i skogsstjärnans tid. Häggen fäller sina kronblad när syrenen slår ut. Samtidigt sprider sälg och asp sina ulliga frön, som lägger sig som drivor i vägkantsgräset. Ängskavle, gökärt, majsmörblomma och fältarv blommar på vallen, jolster i strandskogen. I höstfärgernas tid, samtidigt som gula asplöv faller, blir syrenbladen ljusare gröna, men utvecklar inga starka gula eller röda färger. De faller före vintern.
Beskrivningen här gäller den vanliga snårbildande ljust blåviolettblommiga syrenen. Den växer där den för länge sedan planterades. I våra dagar saluförs även andra arter och sorter av syren. Syren togs in som prydnadsväxt i (södra) Sverige under 1600-talets andra halva (Lundquist 1994). Den är mycket uthållig där den har planterats, men har inte setts sprida sig. Den har ibland noterats på övergivna tomter under vår inventering.