flenört

Gammal bofast art.

Tämligen allmän

1631 Scrophularia nodosa L.

This species is widely distributed in Europe and W. Asia. It has probably been introduced into N. America (or native on New Foundland). The present distribution is ampi-atlantic (Hultén, Amphi-atl., p. 162 and map 143). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 388.

Flenört är ursprunglig men kulturgynnad. Exempel på någorlunda naturliga miljöer är ängslövskogar, bergbranter, bäckraviner och lövridåer utmed vattendrag. Vanligast är den emellertid i lövsluttningar och dungar vid bebyggelse, i anslutning till vägar, åkervägar, renar, rösen och fägator samt i diken, på brandfläckar och diverse ruderatmarker.

Läkeört, på Hjälmarslätten allm., i Skogsbygden delvis spridd–täml. allm. i ålundar, vägkanter, diken, sandjordsträdor, tippar, hassellundar, åkerkullar, parker m.m.

Ej känd som spontan längre norrut i kustlandskapen. - 96 (28).

Arten har inplanterats i Graninge Graningebruk på "Söder" 2 återkommande förekomster (Pierre 1986 r).

Allmän (mest i eutrofa lågtrakter) upp till dalagränsen i Nedre Bergslagen; uppenbarligen - fastän ännu otillräckligt känd - starkt avtagande frekvens i Grythyttan, Ramsberg N, Järnboås och Övre Bergslagen Minskar troligen framförallt på grund av de högsta trakternas sämre temperaturklimatiska betingelser. Mer eller mindre konstant på Nedre Bergslagens kalklokaler, utan att fördenskull vara starkt bunden till dem. Utbredningstyp: S1.

Flenört är ursprunglig på steniga havsstränder och i glesare skogar, ofta av lundkaraktär. Men majoriteten av dagens lokaler kan betecknas som diverse skräpmarker: jord- och stentippar, gamla stenbrott samt grävda vattenhål och bevattningsdammar. Flenört ses även i grusiga vägkanter, helst när de löper genom skogar. Ibland växer den längs diken, i åkerkanter och betesmarker. Vid ett tillfälle är den funnen i alvarkarst.

Flenört är vanlig på Öland men undviker nästan helt Stora Alvaret. För övrigt växer den spritt över större delen av ön. Den gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet samt mänskliga aktiviteter som när betesmarker röjs, skogsvägar dras fram eller dammar grävs.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till mer sluten, frisk till fuktig miljö: mullrik lövskog (ofta vid husgrunder från järnåldern) och granskog, ängen, gräsmark, snårmark, åkanter och stränder; sekundärt även på soptippar och skräphögar, i rabatter, kanal-, åker- och körvägskanter, stenbrott och grustag. Någon gång i karstsprickor. En avvikande form med blekgröna blad och enfärgade, ljust gulgröna blommor är uppgiven från Tjälder i Boge (Fries 1920, som f. pallida). Denna form är även funnen på en f.d. skräphög i Ekeby (Larsson 1994); frö från beståndet ger, enligt Larsson, exakt likadana plantor.

Johansson (1897) angav ”H. o. d. på v. och s. Gotl., mer sälls. på n. och ö. delarna”. Dagens frekvens och utbredning på Gotland stämmer bra med denna beskrivning.

Flenört växer i halvskugga eller skugga på näringsrik, frisk mulljord i alla typer av löv- och blandskogar, gärna vid bergrötter, i sluttningar och raviner. Arten kan också förekomma mer exponerat i skogsbryn, på dikesrenar och vägkanter och man finner den dessutom i skräpmarker.

Flenörtens stjälk växer upp ur en jord­stam som är en centimeter i diameter och omkring 3 cm lång. Jordstammen har knoppar till nya stjälkar på ovansidan. Arten finns i fröbanken i skog där den saknas som planta (Granström 1986). Den blommar i linneans tid och är överblommad i mjölkens. Flenörten står kvar obetad tillsammans med örnbräken på hästbetad mark. Inga gröna delar övervintrar. Vinterståndare brukar finnas kvar på våren.