Taxasida

skvattram

Rhododendron tomentosum

Harmaja

skvattram är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

skvattram är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skvattram
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Rhododendron tomentosum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Rhododendron tomentosum Harmaja
Svenskt namn
skvattram
norwegianBokmal
finnmarkspors
norwegianNynorsk
finnmarkspors
Finskt namn
suopursu
finlandSwedish
getpors, skvattram
Danskt namn
Mose-post
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-05-20
Peter Ståhl
Gustavsmurarna, Gävle 2025-05-29
Anders Delin
Skatön, Söderhamn 2013-10-09
Anders Delin
Västerhällarna, Järbo 2010-06-04
Patrik Engström
Tyresta 2015-06-06
Patrik Engström
Tyresta 2015-06-06
Katarina Stenman
Grössjön, Umeå 2022-08-24
Torbjorn Tyler
Göransborg i Tjörnarp? 2011-06-23
Lars Efraimsson
Dömle, Forshaga Kommun 2009-06-08
Lars Efraimsson
Dömle, Forshaga Kommun 2009-06-08
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2015-07-04
Katarina Stenman
Holmsund, Umeå 2008-06-08
Nicklas Strömberg
Mörlunda, Sm 2008-02-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Östlig art med utbredningsluckor och områden med gles förekomst i mellersta och delar av södra Norrland. I Ångermanland allmänt utbredd i kustsocknarna från östra delen av Nätra norrut, i övrigt spridda förekomster och lokalgrupper, dock är frekvensen i de nordöstra inlandssocknarna otillräckligt utredd. Sällsynt med glesa lokaler och avsevärda luckor i kustlandet fr om Skuleskogen söderut, i ådalssocknarna samt V-NV Ångermanland.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Mossar, sumpskog.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skvattram är ursprunglig. Den växer vanligen enstaka eller i mindre bestånd i sumptallskogar och mossekanter samt någon gång i kärrkanter. Arten är i viss man kulturgynnad genom att den har ganska lätt för att etablera sig på störd mark, t ex i anslutning till diken, torvtäkter och körvägar. Det största beståndet, som täcker 1750 m2, finns i Veinge Göstorp vid 4C 5h 24 03 (VL).

Skvattram är i Sverige en östlig/nordlig art som kanske är under spridning västerut. Under 1900-talet har ganska många nya lokaler upptäckts i Halland.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h.o.d.", vilket i ljuset av vad vi nu vet är en betydande överskattning.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Täml. allm.–allm. myrväxt varav flertusenåriga lämningar noterats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896). Den fanns på många avdikade myrar innan avvattningen skedde (Nyberg 1867).

Vanliga växtplatser är bäckkärr, tallmyrar och torvgravar, ovanliga bl.a. svacka i en skogshäll, uppe i borgen vid Tarsta i Sköllersta, samt på frisk mark i blåbärstallskog, i björkhage etc. Vid Herrfallsäng i Hallsberg m.fl. ställen ses den även i rikkärr.

Blomberg (1865a) antecknade den från ”sankmarker omkring norra Hjälmarstranden” vilket delvis preciserades till ”den förr vattenskadade, numera odlade jorden” vid Sickelsjö i Götlunda (Behm 1897).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Mestadels tämligen allmän-i myrtrakter allmän; i sammanhängande jordbruksbygder, såsom delar av Mälarslätten, dock spridd-tämligen sällsynt. Förekommer i de flesta av Mälarslättsocknarnas barrskogsområden. På Mälaröarna endast uppgiven från Ängsö: Fagerön, "ansatser till myrar" (WALLDÉN 1958a). Utbredningstyp: N1.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1451 Ledum palustre L.

The map shows the total range of the main taxa belonging to this L. palustre complex. Opinion as to the taxonomic position of these taxa varies considerably (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 80, 333 f.). The following taxa are distinguished as subspecies and mapped here, viz. subsp. palustre in Europe and Siberia, the arctic-montane subsp. decumbens (Ait.) Hult. in Eurasia and N. America, subsp. diversipilosum (Nakai) Hara in E. Asia and subsp. groenlandicum (Oeder) Hult. in N. America and Greenland. The closely related L. glandulosum Nutt. in western N. America is also mapped. The complex has a circumpolar distribution, although with a North Atlantic gap (Hultén, l. cit. and map 71). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 328.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

En upp till drygt en meter hög buske. Stammarna är grenade mest från basen och det finns långa jordstammar. De smala läderartade bladen är vintergröna med inrullad kant och sitter strödda. Både blandundersida, bladskaft och stam är kraftigt brunhåriga. Från försommaren blommar vita fatlika blommor i ett tätt flockliknande ax i toppen av grenarna. Frukten är en glandelhårig kapsel som spricker upp i fem flikar. Hela växten är mycket aromatisk. Omisskännlig.

Skvattram finns spridd över nästan hela landet men har en östlig tyngdpunkt i utbredningen och saknas nästan på västkusten och i fjällen. Den växer ofta i halvöppna lägen på mager sur torvmark av olika slag, t.ex. tallbevuxna myrar, mossekanter och fuktiga barrskogar. I norra landet växer den ofta även i ganska torr mager skogsmark.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Ledum palustre)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %. Vid förra inventeringen uppgiven från drygt 100 rutor.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Ledum palustre
Skvattram är i Norden en nordöstlig art som dock sällsynt når Hallands kust och norra Skåne. Arten växer på våt eller fuktig torv. I östra Småland är den en karaktärsväxt för tallmossarna och tallsumpskogarna, där den kan förekomma i stora bestånd. Andra biotoper är fattigkärrskanter, stränder av skogstjärnar och myrgölar samt myrfragment i hällmarkssänkor, inte minst i klippskärgården.
Funnen i 1199 rutor; tidigare uppgifter från 480 rutor. Vanlig i östra Småland, avtagande mot sydväst, i Sunnerbo och Västbo sällsynt. Frekvensskillnaderna är större än vad som framgår av kartan. I östra Småland finns den ofta på många platser i varje ruta och utgör ett framträdande inslag i våtmarksvegetationen. I västra Småland är bestånden få, individfattiga och oftast svårfunna. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skvattram saknas i västra och södra Europa och når inte Atlantkusten. I Sverige har arten en nordlig och östlig tyngdpunkt i sin utbredning. Skvattram växer på fuktig, närings- och kalkfattig mark främst i sumpiga tallskogar. Den är även noterad i fuktiga björkskogar och små fattigkärr omgivna av barrskog. Sällsynt växer den på gungfly med vitmossor.

Skvattram är en växt som minskat kraftigt på Öland. Detta noterades redan i Sterner (1986) och minskningen har sedan dess fortgått. Av Rikard Sterner angavs den från åtta socknar. Utanför Böda och Högby socknar finns den idag kvar endast på Knisa mosses gungfly samt vid Gladvattnet, Persnäs respektive Högsrum sn. De flesta gamla lokaler på mellersta Öland som nedtecknades av Rikard Sterner på 1930-talet är idag utdikade, torrlagda och ibland bebyggda. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Kärr på pH-mässigt sur torvjord, högmossar, ett fynd på fast sandmark. Skvattram har säkerligen minskat på Gotland, även om Johansson (1897) namngav endast åtta växtplatser. Flera av dessa har inte kunnat återfinnas, förmodligen beroende på utdikningar.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skvattram är i Sverige en östlig art, som når in i Bohusläns inland, där den växer på näringsfattig torv på tallmossar, i sumpskogar och i kanten av skogskärr, ofta i sällskap med hjortron, tuvull och glasbjörk.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig mark i tallsumpskogar, kärrkanter och mosskanter. I Sverige en nordöstlig art vilket återspeglas i utbredningen i landskapet. Skvattram är mycket vanlig i östra Skaraborg, där den dominerar i tallsumpskog, och blir mot väster allt mer sällsynt med små bestånd. Alla förekomster i västra och södra delarna av landskapet är troligen rapporterade, däremot har man nog slarvat i en del rutor i Karlsborg och Tibro. 919 lokaler i 343 rutor (41 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Nordösteuropa, Sibirien. I Sverige östlig men med ojämn utbredning. I Sörmland allmän, ovanligare i slättområden – (54%). Skvattram är typisk för tallbevuxna mossar och tallsumpskogar, där den ofta bildar sammanhängande vegetation. Följeväxter är tuvull, odon, hjortron och diverse vitmossor. Arten växer ofta i liknande miljöer i hällmarkstallskogens odränerade sänkor. Någon gång står den också i fuktiga nordsluttningar i barrskogar eller i betesmarker på mycket sur och näringsfattig mark, men är då sällan vegetationsbildande.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i Mälarområdet och i slättbygderna. 577 kartblad, 1462 kvadranter.
Almq. I skogstrakter i norr och nordväst allmän, eljest tämligen allmän, till barrskogsgränsen; på Mälaröarna och i yttre skärgården tämligen sällsynt (saknas på kalskären och i några smärre slätt- och Mälarsocknar).
Skvattram är en karaktärsväxt för tallmossar, även ganska torra sådana. Den växer även i öppna mossar och kärr, mest i fattigkärr, på gungflyn och i sumpskogar. Ofta finner man skvattram i småmossar mellan hällarna i hällmarkstallskogar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Skvattram är ursprunglig. Växten var förr väl känd i bygderna och kallades »buckpors«, »bockpors« eller »getpors«. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges arten finnas flerstädes. Arnell (1924b) angav den som allmän eller tämligen allmän i Ovansjö och Österfärnebo socknar. Man kan undra varför han inte angav den som allmän i landskapet som helhet.
De vanligaste följeväxterna är odon (52%), tall, tranbär, tuvull, ljung och hjortron. Skvattram blommar samtidigt som skogsstjärna, liljekonvalj och guckusko.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

I skvattramens frökapslar ligger fröna i fem båtformade rum med höga skiljeväggar, som håller kvar dem till dess kapseln skakas kraftigt, till exempel av hård vind. Fröna är minimala och innehåller många luftrum. De faller långsamt genom luften och har möjlighet att hålla sig länge kvar i lufthavet. Mycket lätta frön med känd förmåga till långspridning finns även hos
andra ljungväxter. Ensamma tuvor av skvattram kan ibland påträffas relativt långt från närmaste rikliga förekomst. De plantor som har etablerat sig ser ut att bli mycket gamla, utbredda och nästan marktäckande. Där arten är sällsynt, i nordväst, ser man rundade kloner som kan vara några meter i diameter. Artens förmåga att skjuta nya skott efter brand beskrivs av von Stedingk (1999). Ovan mossytan är skvattramskottens ved grön, i mörk miljö under mossan är den vit. Gränserna mellan olika års skottavsnitt ses lätt. Flera generationer av flockar med frukter sitter kvar i ändarna av resp. skott. De äldsta, 2,5 år gamla, är mörkt gråbruna, de 1,5 år gamla är bruna, årets grönbruna. I de flesta fall följer ett sterilt skott efter ett blommande, men ibland finns två blommande skott i rad, däremot inte tre. På hösten finns stora knoppar med ämnen till blomställningar och mindre med bladämnen. De årsfärska bladen övervintrar gröna men rödbrunpigmenterade, de från föregående år blir på hösten kraftigt röda och fälls. De övervintrande bladen står vid mildväder tämligen horisontellt, men pekar i kyla snett nedåt. Skvattram blommar i skogsstjärnans och i ekorrbärets tid, samtidigt med tranbär och odon.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Skvattram är en östlig art som både norr och söder om Medelpad har en vidare utbredning inåt landet än hos oss. I mellersta Norrland tycks den missgynnas av den bergiga kusten och hos oss förekommer den rikligast i de låglänta kustområdena på Tynderölandet och i södra Njurunda. Där uppträder den ganska regelbundet i fastmattor på myrar och ses i starkt doftande vita blomfält på försommaren. Arten är typisk för tallmossar och tallbevuxna rismyrar, och mossarna är också bäst utbildade i dessa kustavsnitt. Den kan dessutom växa i tallsumpskog (Tynderö) och på fastare mark, t.ex. i svackor intill en bäck i Sundsvall.
I inlandet förekommer skvattram på spridda utpostlokaler ända till Haverö. Lokalerna i väster förefaller slumpmässiga och utgör kanske resultat av enstaka lyckade långspridningar. De västliga lokalerna är på intet sätt särpräglade och skvattramen brukar bara förekomma i någon enstaka klon, oftast i myrkanter. Artens utbredning idag tycks i stort vara oförändrad i jämförelse med äldre iakttagelser (Collinder 1909). Den ger alltså inget intryck av att vara under spridning; dess begränsning är gåtfull.