bitterpilört

Tämligen allmän.

Endast en förekomst: Lillhärdal: Forsmon (16E 2b 0- 2-, 1912, N. Nilsson i S). Lokalen ligger på ca 470 m. Inget närmare är känt om dess beskaffenhet.

Bitterpilört är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation är den funnen på mineraljordsstränder och i alkärr. De vanligaste växtplatserna finns emellertid på fuktig, kulturpåverkad mark - vid märgelhålor och dammar, utmed vattendrag och diken genom betes- och åkermarker samt på stigar, åkervägar och i åkerkanter.

649 Polygonum hydropiper L.

This polymorphic species s. lat. has a very wide distribution. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 218 and map 209). In N. America both native and naturalized populations are considered as occurring. Further, this species has been introduced into many parts of the world. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 131.

Kulturgynnad läkeört på sjö- och åstränder, i bäckar, fuktiga åkervägar etc. Uppträder på avstånd från stränder också som kvävegynnat ogräs på lagårdsbackar och i åkrar. Den är allm. på Närkeslätten men tunnas ut i Skogsbygden och ansågs vara täml. allm. i Tylöskog (Segerström 1932), i Örebrotrakten (Hedera 1887) och Svennevad (Kjellmert 1947) samt spridd i Hallsberg (Dalhielm 1985).

Gammal bofast art.

Näringsrika, periodiskt översvämmade dystränder i gles vegetation, mest vid älvar, älvutlopp och fjärdar i anslutning till dessa, även sjöstrand. Förr stundom inkommen på barlastlokaler. - 19 (12).

Allmän på Mälarslätten och inom Skogslandets kulturområden; för övrigt tämligen allmän-spridd (i Övre Bergslagen till synes glest spridd). Arten är tämligen eutrof och uttunning i NV tycks (att döma av skandinav. totalutbredning) åtminstone till en del äga samband med Bergslagens i allmänhet sämre markbetingelser.

Klimatskärpningens betydelse är svår att bedöma. Utbredningstyp: S1.

Bitterpilört växer på fuktig–våt, ofta kväverik men högst måttligt kalkrik mark. Den anses vara ursprunglig på gyttjiga havsstränder men är också funnen vid bäckar, källor, diken, skogssumpar, traktorvägar och skogsstigar. Bitterpilört gynnas av kreaturstramp som ger öppna ytor där arten kan växa.

Bitterpilört har alltid varit sällsynt på Öland, än mer idag då den inte är funnen på någon lokal under inventeringen. Kanske hade minskningen redan påbörjats i början av 1900-talet även om bedömningen av Sjöstrand (1850) antagligen är något överdriven. De betesmarker utmed västra kusten där Rikard Sterner såg arten, i socknarna Högsrum, Algutsrum, Torslunda och Resmo, är numera ohävdade eller bebyggda.

Gammal, förr bofast, numera utgången?

Inkommen, tillfällig.
Säkerligen inkommen till Gamlehamn med sjöfarten. Möjligen har arten i övrigt kommit in med vallfrö (se nedan).

Bitterpilört är starkt kulturgynnad. Den växer fuktigt till blött på betade och kreaturstrampade stränder av dammar och sjöar, i diken samt på fuktig, näringsrik, bar jord på stigar, små körvägar och i skräpmark. Den kan ibland förekomma i stor mängd som ogräs på fuktig åkermark.

Bitterpilörten gynnas starkt av tramp i samband med bete och har setts på material som muddrats ur en å och i en göl. Mycket talar för att den kommer ur frö som vilar i marken och kommer till ytan efter kortare eller längre tid. Den finns också på våta ställen på åker, där den får groningsbetingelser genom markbearbetning. Den är lågvuxen och klarar sig dåligt när växttäcket sluter sig.