Först uppgiven av Schissler (1770).

Folkliga namnvarianter är röne eller rene (Modin 1911).

Av rönnens bark gjordes förr i tiden små askar till förvaring av sybehör m m. De ansågs finare än askar av björknäver. Sägner från Hede, Linsell och Lillhärdal berättar att, på den tid träden kunde tala, sade rönnen att hon hade för svag rygg att bära bördor både vinter och sommar. Om rönnarna har rikligt med bär, är det därför tecken på en snöfattig vinter och tvärtom (Modin 1911).

Rönn förekommer insprängd i både tall-, gran- och björkskogar, ofta tillsammans med enstaka exemplar av hägg, sälg och gråal. Rönn kan också växa i rasmark.

Höjdgräns 1040 m: Hede: Sånfjället (17D 1–2g, Arwidsson 1930).

Underlag saknas för att bedöma frekvensen av de båda underarterna subsp. aucuparia och subsp. glabrata (nordrönn). Båda torde dock finnas i Härjedalen (jfr Nilsson 1986). Ett exemplar med håriga blad och småludna blomställningsgrenar är taget i Linsell Dyckesberget (16D 8f, 1971, BD i UPS) och ett i dessa avseenden kalt exemplar föreligger från Vemdalen: kyrkbyn (17D 5j, 1915, KBN i UPS). Mellanformer är vanliga i herbariematerialet.

Rönn är noterad i samtliga socknar och i 84 % av besökta rutor. Fördelningen är NV 68%, NÖ 90%, SV 88%, SÖ 93%. Eftersom arten sällan överskrider skogsgränsen, är den låga frekvensen i högfjällsrutorna inte överraskande.