Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Svarthö är en kalkgynnad fjällväxt som är spridd långt ner i skogslandet. I fjällen växer den oftast fuktigt, t.ex. i rikkärr och på älvstränder, men man kan också se svarthö på något fuktiga klipphyllor och i springor i bl a kanjonbranter.

Höjdgräns 1515 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

En form med bleka högblad omtalas av Cedergren (1916): Tännäs: Andåfallet ( = Anderssjöåfallet) (17C 9d, sagesman OO). En liknande form samlades 1981 i Tännäs: på en stig mellan S. Funäsdalen och Hållvallen (17C 8g 0- 1-, BD i UPS). Dess blommor var gulaktiga men svartnade i samband med pressningen.

Svarthö är funnen i alla socknar utom Härjedalen/Åsarne och Överhogdal, men frekvensen avtar snabbt med ökande avstånd från fjällen: NV 91%, NÖ 60%, SV 24%, SÖ 3%. Totalt har arten noterats i 196 rutor. Arten följer Ljusnan från dess källor ända till gränsen mot Hälsingland, även om den inte setts på de östligaste lokalerna sedan Birger publicerade sin flora (Birger 1908a).

I den SÖ kvadranten finns endast fyra lokaler: Linsell: forsområdet Linsellborren i Ljusnan (16E 8a, 1969, !). Sveg: Storön i Ljusnan vid Svegs samhälle (16E 6e, Birger 1908a). Älvros: Kolsätt (16E 6j, Sjöstrand 1833). Lillhärdal: vid Härjån (kanske 16E 2b, Birger 1908a).