Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Fjällbräcka påträffas i vittringsgruset på hyllor i klippbranter (gärna sydvända) samt i springor på större block av lättvittrat material. Arten är kalkgynnad och växer både på torra och något fuktiga lokaler.

Höjdgräns 1605 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den är lägst sedd på 650 m: Storsjö: Mid-Henans kanjon (18D 2d 2- 1-, !), den östligaste lokalen på kartan.

Se under variationsredogörelsen för spädbräcka.

Funnen i 29 rutor. Alla lokaler utom en ligger i NV, där arten setts i 25% av antalet besökta rutor. Fynden ligger i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs.

De båda sydligaste lokalerna ligger långt nere i skogslandet: Tännäs: Fröstsjöbergets sydbrant (17C 4i, !) och Brännknallen (17C 4j, !), också en sydbrant. Även på andra håll i Norrland växer fjällbräcka långt från fjällen, t ex i Ångermanland (Mascher 1990).