Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Mettukläppen och Axhögen, derifrån spridd ända till Sylfjellet."

Arten är kalkgynnad. Den växer i regel något torrare än rosenbinka och ses ofta i springor på kalkblock och i vittringsgrus. Dessutom finner man den ofta i fjällsippshedar.

Höjdgräns 1688 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). I de högsta lägena rör det sig ofta om bladrosetter utan blommor. Arten är inte känd så långt ner i skogslandet som rosenbinka. Som lägst är den funnen på ca 800 m vid nedre delen av Tvärån (Ljusnedal, 18C 2d 2- 3-, !). Jag bortser här från en notering som gjordes vid Djävulshålet i Storsjö (690 m) och som kan vara en felbestämd rosenbinka (jfr Danielsson 1983).

Beträffande risken att förväxla äldre exemplar med rosenbinka, se denna art. E. uniflorus representeras i Härjedalen av två raser, dels subsp. uniflorus, fjällbinka, dels subsp. eriocephalus, vitbinka. Att hålla isär dessa i fält har jag inte försökt, då jag personligen tyckt att de skiljande karaktärerna är diffusa.

Arten är känd från Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Rutor med fynd är 43 och samtliga fynd ligger i NV. Former som överensstämmer med subsp. eriocephalus är av Ö. Nilsson (1976) funna flerstädes i region alpin på några av de växtrikaste fjällen, t.ex. Hamrafjället, Stor-Mittåkläppen och Torkilstöten. Särskilt i S finns dylika former belagda, men jag har svårt att bedöma dem.

Någon utbredningskarta presenteras inte här: den är nästan identisk med den som visar fjällkattfotens lokaler. Den sydligaste ligger på Vättafjäll i Tännäs (17C 7c, !). Detta är också den sydligaste lokalen i Sverige, om man bortser från en tillfällig förekomst i norra Dalarna (Almquist 1949).