Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

I fjällen förekommer arten gärna i sydbranter, i övrigt i skogsmark, oftast hedartad.

Höjdgräns ca 950 m: Ljusnedal sydbranten av p. 1016 (17C 9h 0- 2-, !).

Arten har påträffats med mellan 1 och 4 ax. Axens och axskaftens längd håller sig inom det av Hylander (1953) angivna intervallet (1–2,5 resp 3–10 cm, ex i UPS). Birger (1908a) anger en form chamaecyparissus från tre lokaler. Inga belägg finns, och Birger torde ha haft en annan uppfattning om denna underart än den som kommer till uttryck i Hylanders flora. - Flera kollekter har nyligen av I. Kukkonen hänförts till subsp. montellii, finnlummer, som har sin huvudutbredning i nordligaste Skandinavien och Finland, se under Utbredning. I övrigt företräds arten av subsp. complanatum, plattlummer. Jfr Kukkonen (1967); beträffande underarternas utseende hänvisas till Mossberg m fl (1992).

Mitt bestämda, men oförklarade intryck är att arten är anmärkningsvärt vanlig i det annars så artfattiga området NV om Hede.

Kollektivarten är känd från 165 rutor och är funnen i alla socknar utom Hrj-Åsarne. Fördelningen är NV 32%, NÖ 51%, SV 48%, SÖ 32%.

Fynd av subsp. montellii (samtliga det. I. Kukkonen 1991): Ljusnedal: Anåfjäll (troligen 17C 9h, 1915, HSM i UPS), Ormruets branter (17C 9g-h, 1914, MÖ i S). Tännäs: Bruksvallarna (18C Of, 1914, MÖ i S). Överhogdal: Frägnvallen (17E 2j, 1916, GC i S). -Till denna underart hör troligen en kollekt från Linsell: Hovärken i alpin region (16D 8d-e, 1900, EN i S).