Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Phaca frigida: Mettukläppen och sedan framåt till Sylfjellet''.
Bygdenamn och bruk
Folkligt namn: fjällärter (Modin 1911).
Ekologi
Isvedel är kalkgynnad och påträffas på i regel ganska fuktig mark på älv- och bäckstränder, gärna i videsnår. Den växer också i subalpin och alpin ängsmark. Man ser dock ibland sterila småplantor på förhållandevis torr mark, såsom i glesa Dryas-samhällen.
Höjdgräns 1275 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Som lägst är isvedel funnen på ca 570 m: Storsjö: Ljungans strand nedanför gamla landsvägsbron (18D 3a, Nordin 1958).
Utbredning
Isvedel, som är inskränkt till Storsjö, Ljusnedal och Tännäs, har antecknats i 26 rutor. Samtliga fynd ligger i den nordvästra fjärdedelen av Härjedalen, där 26% av antalet besökta rutor innehåller arten. I det rika fjällområdet mellan övre Ljusnan och Tänndalen är endast en lokal känd, nämligen Hamraljället, varifrån den rapporterades redan av Smith (1920) och där den senare återfunnits i ett begränsat bestånd (Nilsson 1976). Arten tycks ha en utbredningslucka mellan Hamrafjället och Stor-Mittåkläppen.
