Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Norskpyrola förekommer enligt Kilander i kalkrika ängar och hedar. Vitpyrolan växer i gles björkskog men också i andra typer av skogar, speciellt på något fuktigare mark. Den förekommer också på fastmarksöar i kärr samt på vägslänter och dikesrenar.

Höjdgräns 1150 m: Storsjö: Predikstolens S-brant (18C 5f, Smith 1920). Kilander (1955) uppger att allt alpint och subalpint material, som undersökts av honom, hör till den karakteristiska ras, som Knaben (1943) kallat P. norvegica.

Både subsp. rotundifolia (vitpyrola) och subsp. norvegica (norskpyrola) förekommer i Härjedalen, men de har inte kunnat hållas isär i fält. Herbariestudier försvåras av att många karaktärer förstörs vid pressning, t.ex. bladens fettglans, stjälkens och stiftets rödaktiga färg (allt hos norskpyrola). Dessutom är foderkragen hos den senare arten tydligare på levande material (jfr Nilsson 1986). Norskpyrola har dock kortare bladskaft, vilket syns bra på pressat material. Den taxonomiska situationen har ytterligare komplicerats av att en ny art, P. intermedia Schl. beskrivits. Dess taxonomi har kommenterats av Krisa (1964) och lokaler skall finnas i närheten av Funäsdalen. Åtminstone för en lekman synes värdet av detta taxon vara högst osäkert, och det har lämnats utan avseende.

Arten är sedd i samtliga socknar. Antalet rutor är 148 med fördelningen NV 54%, NÖ 40%, SV 32%, SÖ 18%. Fördelningen är kanske något oväntad med en tyngdpunkt i NV. Analoga förhållanden tycks råda i Pite lappmark (Wistrand 1962, karta). Av G. Knaben granskade kollekter av norskpyrola är inlagda på karta 132, som visar att denna underart tycks vara inskränkt till de kalkrika områdena i NV.