Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Enligt Kilander når humleblomster sina översta förekomster i de smala ängsstråk, som längs bäckar når upp i fjällsluttningarna. På lägre nivåer växer arten i videsnår och gles ängsbjörkskog, på stränder och i källdrag. Humleblomster är möjligen något kalkgynnad.

Höjdgräns 1255 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Arten finns i samtliga socknar och är registrerad i 334 rutor. Fördelningen är NV 89%, NÖ 83%, SV 89%, SÖ 50%. Den klart lägre frekvensen i SÖ var en överraskning för mig, men det kan nämnas att samma tendens, ännu mer utpräglad, finns längre norrut, t ex i Pite lappmark, jfr karta hos Wistrand (1962). Möjligen representeras arten av en särskild ras i fjällområdet, jfr Selander (1950, II: 14).