Om man träffar på en axgroende Poa i Härjedalsfjällen, gäller det ofta den vivipara formen av fjällgröe, Poa alpina f. vivipara, som är lätt att känna igen på sin hylsa av tättpackade fjolårsslidor, ur vilken strået sticker upp. – Det kan också röra sig om det vivipara fjällgröets hybrid med vekgröe Poa flexuosa. Denna hybrid brukar benämnas Poa × jemtlandica och kan kännas igen på sina alltid mycket smala blad och den lösare strukturen på den basala "hylsan". – Den tredje vivipara Poa-formen i Härjedalen är härjedalsgröe, som anses vara hybriden mellan vivipart fjällgröe och nordgröe P. pratensis subsp. alpigena. Troligen kan andra pratensis-raser ingå: P. × herjedalica är mycket mångformig i sitt vidsträckta utbredningsområde.
Första fynd
Härjedalsgröe beskrevs av Smith (1920 s. 159) som en ny art, men han var medveten om dess hybridkaraktär. Han karakteriserar den på bl a följande sätt: "Med P. alpina kan den ej förväxlas, då nyskotten alltid genombryta slidorna och äro båglikt uppstigande. P. herjedalica är endast iakttagen vivipar."
Ekologi
Härjedalsgröe kräver långvarigt snöskydd och växer t ex i fuktigt grus i snölegor och vid jökelbäckar (bl a i Helags glaciärdal).
1212 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Möjligen har Smith samlat den något högre: Storsjö: Isengälta, N foten (18C 4d, 1913, i UPS). Detta torde motsvara ca 1280 m. Smith har även tagit arten i Isengältas nordsluttning, vilket kan innebära en nivå av uppemot 1400 m.
Lokaler
Alla lokaler ligger i Storsjö (samtliga i Smith 1920 och rikt belagda av honom, främst i S och UPS): Helagsfjällets glaciärdal (även 1950, SK och 1980, BD, båda i UPS). Isengälta, flera lokaler (18C 4c–d), Skarsfjället (18C 3d).