Först uppgiven av Nordström (1915b): Vemdalen: kyrkbyn 1915 (KBN i UPS). Äldre belägg finns dock: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2b, 1909, Falck i S).

Öppen betesmark vid gårdar och fäbodar, vägslänter, degenererade gräsmattor och liknande kulturmark. Backskärvfrö verkar att kunna hålla sig kvar på sina växtplatser även om växttäcket är tätt. Arten är en av de tidigaste vårblommorna. Den hinner ofta gå i frö innan omgivande växtlighet blivit alltför påträngande.

Höjdgräns 1033 m: Helagsstugorna (Kilander 1955).

De nordiska förekomsterna av backskärvfrö kan indelas i subsp. caerulescens och subsp. brachypetalum (ibland som art T. brachypetalum, storskärvfrö). Båda är representerade i Härjedalen. Subsp. caerulescens utmärks bl a av tydligt utskjutande ståndarknappar och minst 1 mm långt stift. Hos subsp. brachypetalum är både ståndarknappar och stift kortare. Övergångsformer förekommer dock, och underarterna har inte hållits isär i fält.

Backskärvfrö har under 1900-talet utökat sin areal i Härjedalen på ett sätt som saknar motstycke. Från att ha varit okänd av Birger, då han skrev sin provinsflora 1908, är den nu antecknad i 171 rutor och i samtliga socknar. Fördelningen över landskapet är NV 24%, NÖ 50%, SV 33%, SÖ 48%. Av de båda underarterna verkar subsp. caerulescens att vara vanligast, detta av antalet belägg att döma.

Orsaken till den förbluffande snabba spridningen är troligen att särskilt subsp. caerulescens ingått i fröblandningar med vallgräs och klöver av mellaneuropeiskt ursprung (Hylander 1943). Enligt Nordström (1915b) kan arten ha inkommit i samband med sådd av timotejfrö ca 1910 (i Vemdalens kyrkby).