Först uppgiven (troligen) av Sjöstrand (1832). Otvetydigt angiven av Fristedt (1854) från Axhögen i Storsjö. Tidiga belägg (1842) är tagna av Söderström och Thedenius på Stor-Mittåkläppen (i S och UPS).

Fjällelm är kalkkrävande och påträffas på vittrande block av kalkfyllit, i vittringsgrus på rikfjällens topplatåer, på klipphyllor och i gles Dryas-hed.

Höjdgräns ca 1200 m: Helags glaciärdal (Smith 1920, jfr Kilander 1955). Den lägsta noteringen är 610 m vid ett kalkbrott i Funäsdalen (1867, J. Hulting, i S, återfunnen där 1992, 17C 8f 2- 4-, BD i UPS).

Fjällelm är känd från Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Arten har setts i 8 rutor. Som exempel på lokaler där man har god chans att påträffa arten kan nämnas topplatån av S. Gröndörrstöten i Storsjö (18C 5h 0- 3-, !) och Stor-Mittåkläppen i Ljusnedal, sydbranten (ÖN) och topplatån (18C 2f 2- 3-, !). På den senare platsen kan dock arten vara utrotad genom alltför intensivt renbete under de senaste åren.