Första fynd
Först uppgiven av Birger (1908a) med stöd i uppgifter av S. J. Enander, som samlade arten 1894 i Lillhärdal (i S).
Ekologi
Vitsippa torde vara indigen, i varje fall i det nordvästra fjällområdet, där den växer i ängsbjörkskog. I det södra utbredningsområdet ses arten ofta i gammal betesmark och ibland efter åar (såsom Härjån och Olingan). I fjällen ser vitsippan ut att gynnas av kalk, medan detta knappast är fallet på de sydliga lokalerna.
Höjdgräns ca 800 m: Tännäs: Malmagsvålen ovan Fjällnäs (Nilsson 1976).
Utbredning
Funnen i 20 rutor i socknarna Storsjö, Ljusnedal, Tännäs, Linsell, Sveg och Lillhärdal.
Lokaler
Kartan ger ett intryck av att vitsippan spridits till Härjedalen från två håll, dels västerifrån, dels från söder, och det är en lucka på ca 5 mil mellan utbredningsområdena. Kanske har spridningen delvis skett med människans hjälp: den isolerade nordvästligaste lokalen i den södra utbredningsområdet är en indikation på detta. Den ligger i Linsell: mellan Lofssjöns västände och Strådalen (16D 8c 2- 4-, !). Platsen kallas Rombovallen, och här rastade pilgrimer på sin färd till och från Nidaros (Ahnlund 1931). Där finns också en medeltida begravningsplats. Det är fantasieggande, men kanske ändå en slump att de flesta kända vitsippslokalerna i Härjedalen ligger efter pilgrimslederna, jfr Ahnlund (1931).
