Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Fjällveronika är framför allt fuktighetskrävande och beroende av långvarigt snöskydd: den växer nedanför snölegor, i fuktängar vid bäckar och sjöar samt i blöta videsnår. Flertalet av högfjällsveronikans växtplatser ligger liksom i Lule lappmark (Selander 1950) på kalkrika fjäll.

Höjdgräns 1555 m (fjällveronika); 1317 m (högfjällsveronika), båda Stora Helagsstöten (Kilander (1955). Fjällveronikan är som lägst sedd vid 570 m: Storsjö: Sölvbackhån (18D3d, Nordin 1958). Lägsta noteringen för högfjällsveronika ligger betydligt högre, i varje fall över 1000 m. Kanske är den lägsta Stor-Mittåkläppens topplatå, som ligger på ca 1200 m (Nilsson 1976).

I de nordvästra HärjedalsQällen förekommer, utom nominatrasen var. alpina, en karakteristisk form med mörkt långhåriga kapslar och även på undersidan håriga stödblad. I litteratur och herbarier uppträder den med olika rang och med flera olika namn: Veronica pumila, V. alpina var. australis, V. alpina f. lasiocarpa. Den har fått det svenska namnet högfjällsveronika, som här används utan ställningstagande till den taxonomiska rangen. Dess systematiska ställning och relation till V. wormskjoldii (jfr Devold & Scholander 1933) är ett intressant forskningsområde. Jfr också Selander (1950) och Kilander (1955).

Fjällveronika är funnen i Storsjö, Ljusnedal, Tännäs, Linsell och Härjedalen/Idre. Antalet fynd är 89 med fördelningen NV 65%, NÖ 9%, SV 4%, SÖ 0%. Fjällveronika tycks saknas i Särvfjället, N om Hede, där den särskilt eftersöktes 1991–92 och där det finns gott om lämpliga biotoper. Att den också tycks saknas i de torra Vemdalsfjällen är mer naturligt. Arten finns i SV Härjedalen, varigenom en utbredningslucka till Dalafjällen (Almquist 1949) i viss mån överbryggas.

Lokalerna i SV är: Tännäs: SV sluttningen av Högvålen (17C 1j 4- 4-, !). Linsell: bäckravin mellan Stenhågna och Härdalsstöten (16D 7d 1- 0-, 1968, BD i UPS, sedd i denna ravin redan 1935 av G. Wistrand, brev 1980), Hovärken, snölega på drygt 1000 m ö h (16D 8e, Asker, brev 1988). Härjedalen/Idre: Fonnfjällets V-sluttning (16D 6c, LS).

Lokaler för högfjällsveronika efter 1965: Storsjö: Stor-Mittåkläppens topplatå (18C 2f, Nilsson 1976) och sydbranten nedom Skarsfjällets stortopp (18C 3d 3- 2-, ca 1400 m, 1980, BD i UPS).