Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Linsälls Wålar".

Svartvide bildar ofta vidsträckta snår på fuktig mark (sjö- och bäckstränder, kärr, översilade rasmarker). Arten sprider sig lätt utefter vägar och på andra kulturskapade lokaler.

Höjdgräns 927 m: Storsjö: Vargtjärnstöten (18C 6i, Kilander 1955).

En i Härjedalen svårhanterlig art. Jag har inte försökt att hålla isär subsp. borealis (sätervide) och subsp. myrsinifolia vid inventeringen. Medan svartvide ofta är lättidentifierad i Syd- och Mellansverige uppkommer problem norröver, där arten växer i samma område som grönvide S. phylicifolia.

Mellanformer (hybrider?) är nämligen mycket vanliga och det kan vara svårt att finna "rent" svartvide. Ett viktigt kriterium har jag ansett vara att bladundersidan skall vara gråaktigt blågrön, utom i spetsen, som är rent grön. Man skall nästan ha intrycket att bladen undertill är överdragna med en hinna, men liksom "tummade" i spetsen (något som f ö J. A. Nannfeldt lärde mig på en exkursion i Stockholmstrakten på 1950-talet).

Jag har också ansett att svartvide skall ha tydliga stipler. De nämnda karaktärerna uppträder dock ofta i kombination med phylicifolia-egenskaper, t ex brunröda kvistar och blank bladöversida. Sådana exemplar har inte registrerats. – En redogörelse för svårigheterna att avgränsa svartvide från närbesläktade arter finns hos Grapengiesser (1943).

Hybrider med S. glauca, S. myrsinites och S. phylicifolia.

Arten är antecknad i samtliga socknar och i 188 rutor. Vid användning av ett vidare artbegrepp än det jag redovisat ovan kan naturligtvis antalet lokaler utökas väsentligt. Fördelningen är ganska jämn över landskapet: NV 38%, NÖ 50%, SV 39%, SÖ 51%.

Sätervide, subsp. borealis, har av ÖN iakttagits på bl a Hamrafjället samt i Storsjö Skärvagsdalen (18C 4i, 4 m höga träd) och Ljusnedal: Ormruets SÖ-branter (17C 9g).