Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "visade sig först vid Tennas på berget, blef sedan a. i fjellen."
Ekologi
Svartstarr är kalkgynnad men i övrigt inte särskilt specialiserad vad beträffar miljökrav. Arten undviker dock blötare ställen. Den har observerats i klippbranter, i subalpina och alpina ängar med kalkväxter, och i kärrkanter. Arten kan knappast sägas vara kulturgynnad men ses ibland vid gångstigar.
Höjdgräns 1402 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta lokalen ligger på ca 450 m: Hede: Långå (17D 5d, 1888, EN i S).
Variation
Nilsson (1976) rapporterar en f. brunnescens från Ljusnedal Stor-Mittåkläppens SV-sluttning (18C 2f). Hylander (1966) upptar denna form endast från Åreskutan i Jämtland (jfr Kilander 1955).
Utbredning
Arten är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Linsell. Antalet rutor är 68 med huvudförekomst i nordväst: NV 52%, NÖ 8%, SV 7%, SÖ 0%. Svartstarr är vanlig i Storsjö, Ljusnedal och nordvästra delen av Tännäs.
Lokaler
Lokalerna i övriga socknar är följande: Vemdalen: Henvålen i klippavsatser (18D 1f, Cedergren 1916). Hede: Långå N om Ljusnan (se ovan), Mittån vid Sångberget (17D 6d 3- 0-, !), Sånfjället (troligen 17D 2g, Birger 1908a). Linsell: Digervålen (16D 9d, !), mellan Finnvedåsen och Nordiåsen (16D 8g, 1969, BD i UPS), p. 939 (17D 0a, Danielsson 1973), Häggingåsen (16D 6e, Dusén 1880), 2 km V om Linsell (16D 9j, GC i UPS).
