Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som S. limosa.

Miljökraven överensstämmer i stort med dem som angivits för ripvide.

Höjdgräns 1400 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Är betydande, bl a vad gäller bladens form och hårighet. Arten är dock lätt att skilja från i första hand ripvide, om hängen finns. Den senare arten har i motsats till lappvide hängen som alltid sitter på storbladiga skaft.

Hybrider med S. arbuscula, S. aurita, S. caprea, S. herbacea, S. myrtilloides och S. repens. I manuskript till Flora nordica anges dessutom hybriden med S. phylicifolia för Härjedalen.

Lappvide är en av de vanligaste växterna i Härjedalen: sedd i 395 rutor och i samtliga socknar. Fördelningen är NV 90%, NÖ 94%, SV 87%, SÖ 84%. Förmodligen kan lappvide påvisas i samtliga rutor, men särskilt mot slutet av sommaren har åtskilliga exemplar fått lämnas obestämda i brist på hängen. Jag har för egen del inte vågat lita på enbart bladkaraktärerna.