Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

I kulturmiljö ses revsmörblomman oftast vidfäbodar, där den växer i kväverik miljö, t ex vid uthus, i diken, i uttorkande gölar och på gyttjiga stigar eller naken jord. Exempel på naturliga ståndorter är snölegor, stränder och videkärr.

Höjdgräns 1033 m: adventiv vid Helagsstugorna (Smith 1920).

Både indigena och kulturspridda former torde finnas i Härjedalen. Arten varierar mycket, särskilt med avseende på bladformen. En ytterlighetsform med mycket breda och trubbiga bladflikar har samlats i Storsjö Viksjöns Ö ände (18C 4j 2- 1-, 750 m, 1983, SK i UPS). En form med fyllda blommor (eventuellt kulturrest) har antecknats i Vemdalen: Prinssätern (17E 6a 2- 0-, !).

Arten är antecknad i samtliga socknar och i 289 rutor. Fördelningen är NV 50%, NÖ 74%, SV 65%, SÖ 73%. Att frekvensen avtar i fjälltrakterna kan bero på att antalet kulturskapade ståndorter är mindre där.