Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Kilander iakttog att de översta förekomsterna ofta var ängs- eller hedsnölegor. I skogslandet är arten inte nogräknad vad beträffar biotopval: om växtplatsen är fuktig eller torr, måttligt solig eller skuggig tycks inte spela så stor roll. Även kulturinfluerade lokaler är vanliga: stigar, skogsbilvägar, dikesrenar, igenväxande betesmarker.

Höjdgräns 1371 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Östergren (1927) ägnade släktet Pyrola stor uppmärksamhet vid sina många besök i Fjällnästrakten. Om klotpyrola anmärker han att den i det hela var mer storväxt och storblommig än nedåt landet. Dessutom var blomman ofta rent vit med blekgröna (inte rosafärgade) yttre kalkflikar. [I arbetet står "kalkfläckar", men det har rättats till kalkflikar i mitt exemplar av särtrycket]. Vidare fann han, att blomman doftade, vilket han inte iakttagit söderut.

Klotpyrola är noterad i samtliga socknar och i 334 rutor. Fördelningen är jämn: NV 77%, NÖ 83%, SV 64%, SÖ 78%.