Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Bygdenamn och bruk
Ett folkligt namn är bongk (Modin 1911). Detta namn gäller dock även andra storvippiga gräs (Olsson 1938).
Ekologi
På kalfjället växer tuvtåtel ofta på fuktigmark, där snön legat kvar länge. Nere i skogslandet gör sig tuvtåtel framför allt gällande på fuktiga ängar, som åtminstone förr utnyttjats som slåtter- eller betesmark.
Höjdgräns 1590 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).
Variation
En mycket vacker vivipar form samlades i Sveg mellan Stråsjön och vägen S därom, i ett sluttande, översilat kärr (16E 4e 0- 0-, 590 m, 1990, BD i UPS). Till skillnad från fjälltåtel Deschampsia alpina, som normalt är axgroende, har vivipar tuvtåtel utpräglat sträva vippgrenar. Exemplar med guldgul vippa (f. aurea) förekommer sällsynt i Härjedalen.
Utbredning
Tuvtåtel finns sannolikt i alla rutor. Den har registrerats i 96 % av undersökta rutor (NV 93%, NÖ 99%, SV 95%, SÖ 97%) och är därmed en av Härjedalens vanligaste växter.
Lokaler
Kollekter av f. aurea finns bl a från Hede: Staffansbygget (17D 5c, 1915, GC i UPS) och Vemdalen: Hållvallen (17D 8i, 1915, KBN i UPS). Formen har också samlats på Hamrafjället (1929, OÖ i UPS).