Först uppgiven av Fristedt (1854): "i lägsta skogstrakten".

Miljö. Arnborg (1946) har karakteriserat vårtbjörken som de torra betesmarkernas och tallskogarnas björk. Detta passar bra in på förhållandena i Härjedalen. Arten är liksom övriga björkar indifferent till kalk.

Höjdgräns ca 625 m: Vemdalen: Sandbäckdalen (17E 4b 0- 3-, !).

Variationen har inte närmare studerats, men i ett landskap där arten inte är självklar i varje ruta kan det vara värt att nämna att vårtbjörksly är lätt att uppmärksamma även under bilåkning: till skillnad från sly av glasbjörk har ung vårtbjörk nästan lodrätt hängande bladskivor. Man måste dock naturligtvis kontrollera att kvistarna är sträva av hartsvårtor.

Antecknad i 105 rutor i alla socknar utom Storsjö, Tännäs och Härjedalen/ldre. Utbredningen har sin tyngdpunkt i SÖ: NV 2%, NÖ 18%, SV 13%, SÖ 65%.

Birger (1908a) anger dessutom att vårtbjörk förekommer här och där utefter hela sjön Lossen. Många av dessa förekomster torde ha försvunnit i samband med att sjöns yta höjdes ca 20 m vid regleringen i början av 1960-talet. – En uppgift om förekomst på Hamrafjället (Kullman 1977) kräver bekräftelse.